Karl Marx är än idag en kontroversiell tänkare. För somliga är han en stor teoretiker och kritiker av det kapitalistiska systemet. För andra var det Marx som lade grunden för ett av världshistoriens mer förtryckande politiska system, de kommunistiska diktaturerna. Werner Schmidt, som har skrivit den här boken, tillhör utan tvekan den första skolan.

I den här boken försöker han, enligt egen utsaga, att presentera Marx för en ung publik. Men det här är inte bara en allmän introduktion till Marx för okunniga läsare. Redan i titeln görs det ju klart att här också finns en central tes: att Marx var en i grunden humanistisk tänkare, med en emancipatorisk agenda. Målsättningen för Marx, menar Schmidt, var alltså att uppnå frihet för envar i samhället. För att göra det behöver man kasta av sig det kapitalistiska oket, som håller de arbetande massorna i en reell ofrihet genom det ekonomiska tvång de lever under. I det kommunistiska samhället skulle alla människor bli reellt fria.

Men om nu Marx’ mål var frihet för alla, hur kunde det i så fall gå så fel – hur kunde de som kom att kalla sig marxister förespråka och verka för upprättandet av kommunistiska diktaturer, med alla de fasor de förde med sig av förtryck och ofrihet? Svaret, menar Schmidt, är att många i Marx’ efterföljd kom att vantolka vad han egentligen menade. Såväl statsvurmande socialdemokrater (på den tiden då de fortfarande hämtade inspiration från Marx) som Lenin och hans efterföljare missförstod alltså sin läromästare på helt avgörande punkter.

Den centrala tesen att Marx faktiskt var en humanist är dock inte särskilt övertygande här. Kanske handlar det om att utopin och de mer konkreta åtgärderna han förespråkade rimmade ganska illa i Marx teori-bygge. Flera av de mer problematiska aspekterna av Marx’ teorier, inte minst tankegångarna om ”proletariatets diktatur” – ett begrepp som ska ha lanserats av andra, men som Marx kom att plocka upp och använda sig av – som något positivt steg på vägen mot utopin diskuteras dock knappt alls, eller utelämnas helt i den här boken. Det är ju också så att Marx redan under sin livstid fick mycket kritik, exempelvis av anarkister som Mikhail Bakunin, för att den politik som han förespråkade riskerade att leda just till ett diktatoriskt samhälle, och för att han som person ska ha varit tämligen auktoritär till sin läggning. Men hela denna kritik och de konflikter som den ledde till inom den Första Internationalen (den första internationella arbetarrörelsen, med medlemsorganisationer i en lång rad länder) utelämnas också ur boken. Att bara bortse från detta gör att boken i hög grad förefaller mig göra en rejäl skönmålning av Marx.

Boken känns alltså inte så övertygande. Och om nu målet är att nå en ung publik så är ett ytterligare problem att den inte är särskilt lättillgänglig, utan många gånger har en ganska tungrodd jargong – inspirerad av såväl läromästaren själv som av mycket annan litteratur på samma tema. Risken känns väl därför ganska överhängande att den bara kommer locka de allra mest hängivna läsarna.