Morgonstjärnan sänder ett klart ljus genom mörkret denna november. Jag noterar det när jag återigen läser Nina Björk. Hennes skrivargärning kunde gott karakteriseras på ett likartat sätt; som en blottläggande ljuskägla eller en genomborrande ljusstråle. Det här är ett författarskap som jag följt länge.

Debuten, Under det rosa täcket, har blivit en feministisk klassiker. Därefter har flera viktiga verk följt som kritiserar den rådande liberala och kapitalistiska samhällsordningen.

I Fria själar undrade Nina Björk hur det kan komma sig att människan ofta beskrivs som fri och oberoende. Hon kommer ju till världen hjälplös och helt i behov av sina föräldrars omsorger. Ofta lämnar hon dessutom jordelivet på samma sätt – i beroendeställning till anhöriga, äldreomsorg och sjukvård.

I Drömmen om det röda spårar Nina Björk socialismens utveckling i Tyskland och Ryssland från Karl Marx och framåt genom Rosa Luxemburgs texter. Här framträder Björk tydligt som marxist.

I den nu aktuella Om man älskar frihet fortsätter Björk sin kritik av liberalismen. Boken är dock fristående och kan läsas för sig själv med full behållning.

Björk nöjer sig inte med att belysa. Hon går loss på samhällskroppen med skarpslipad skalpell. Inget undgår kirurgen: föreställningar om meritokrati, ekonomisk effektivitet, homo economicus och individualism. Lager på lager av logiska felslut snittas bort och nya friläggs. Under alla vackra fraser om att hårt arbete ska löna sig, att individer är unika och att kakan blir störst när vi tillåter ojämlikhet, under allt detta finner Nina Björk noll och intet. Det är bara ord och grunt tänkande, menar hon. Hela den liberala världsordningen, som tycktes stå segrande efter Berlinmurens fall 1989, bygger på inkonsekvenser, på uppenbara orimligheter.

I ett samhälle där det råder arbetsspecialisering är alla yrkesutövare beroende av varandra. Hur kan vi då skilja ut några löntagare och säga att de gör mest samhällelig nytta när de inte skulle kunna utföra sina arbeten om inte andra utförde sina? Om inte chefen hade någon som passade hens barn på dagarna skulle hen ju inte kunna chefa (…) Varför då belöna ett yrke med 100 000 kronor mera i månaden än ett annat på grund av dess påstått större samhälleliga nytta? Varför inte i stället säga ”alla behövs, den enes bidrag är beroende av den andres, alla är värda lika mycket i lön”? Det vore i alla fall närmare verkligheten.

Jag har svårt att värja mig för Nina Björks logiska resonemang men förblir förskräckt över resultaten när marxism tillämpats på riktigt. Och jag kan inte låta bli att ta intryck av de framsteg mot exempelvis fattigdom som en liberal världsordning åstadkommit. Samtidigt kan jag inte blunda för miljö- och klimatkatastrofen.

En annan invändning jag finner är att samhället inte är logiskt konstruerat, att det består av så många motstridiga viljor och svårligen kan förbättras enbart med logiska argument. Men jag anar att invändningen väger lätt…

Det är stora och svåra frågor och jag behöver ta del av redigt tänkande från alla möjliga håll. Om man älskar frihet är välgörande som vågar vara progressivt vänster i en tid då reaktionära vindar om nationalism och rasism blåser hårt. Nina Björk är förtjänstfull som tar sig an sina meningsmotståndares bästa argument.

Sådan var den politiska debatten när jag gick ut i vuxenvärlden för 30 år sedan. Nu har det blivit tvärtom: alltför många angriper meningsmotståndarens sämsta argument eller reser en halmgubbe av påhittade argument att gå loss på.

Högerpopulismen har svarat på den nyliberala situationen genom att säga: ”Tävlingen bör inte vara öppen för så många, och en nation måste främst värna sina egna medborgare, så minska därför antalet tävlingsdeltagare – stäng gränserna.” Detta har de kombinerat med ett underbart löfte till vissa människor: du duger precis som du är. Det räcker – för vissa – att födas för att få ett värde; är du en vit svensk man är du värdefull bortom din individuella prestation.

Sammantaget är boken en utmaning för vem som helst som, likt mig, hyser dragningar åt det liberala hållet (obs: ideologin, inte nödvändigtvis partiet). Genomarbetat, tänkvärt och provocerande. En klar ljusstråle redigt tänkande. Bra!