Recension

: Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde
Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde Nina Björk
2012
Walhström & Widstrand
10/10

Både förlösande och tröstlöst om kapitalism och drömmar

Utgiven 2012
ISBN 9789146222101
Sidor 191

Om författaren

Nina Björk är författare och debattör, född 1967 i Östersund och numera bosatt i Lund. Mest känd av hennes böcker är kanske feministiska Under det rosa täcket från 1996. 1999 kom Sireners sång och Fria själar, Björks avhandling i litteraturvetenskap, kom 2008.

Sök efter boken

Det börjar med en scen ur en barnfamiljs vardag. Det börjar med en sång ur en tecknad film där man sjunger om att allt är möjligt. ”Mirakel kan ske. Om bara man vågar tro.” Ur detta bygger Nina Björk ett resonemang kring vilka drömmar som är möjliga att drömma i vårt samhälle. Är verkligen allt möjligt? Kan mirakel ske? Svaret, menar Björk, är både ja och nej. Drömmar uppmuntras. Drömmar är vad som får oss att sträva lite högre, lite längre. Men det är endast de individuella drömmarna som uppmuntras – de som gör att vi själva kan klättra i samhällsordningen. Drömmarna om verklig förändring i ett större perspektiv, de utopiska drömmarna om ett samhälle som är bättre för alla, de lyser med sin frånvaro. Ja, de målas rent av upp som omöjliga att drömma. Och Nina Björk visar med en bred och brokig samling exempel hur denna omöjlighet har smugit sig in i vårt sätt att förstå världen.

Innan jag går vidare in på dessa exempel vill jag uppmärksamma bokens tilltal. Det här är nämligen inte formulerat på något von oben-vis. Den skarpa systemkritiken och de ofta obekväma resultaten av analyserna presenteras i en text som har formen av ett långt samtal med en vän. Ibland är tonen en smula vass och ofta är det riktigt riktigt roligt. Vidare finns jag som läsare ständigt närvarande i texten, som ett ‘du’ eller som en del av ett ‘vi’. Redan i innehållsförteckningen bjuds jag in som medresenär på den här resan genom kapitelförklaringar som: FÖRSTA KAPITLET, i vilket vi slår följe med drömmarnas Disney, går på svartvit matiné och lär känna skillnaden mellan ett bi och en byggmästare. Det är smart. Det är snyggt. Det är fruktansvärt sympatiskt.

Jag är alltså redan involverad när Björk börjar sin analytiska vandring bland nutida fenomen som Disneys filmer, tidskriften Mama, valrörelsen 2010, diskussionen om delad föräldraledighet och Arbetsförmedlingens platsannonser. Dessa prosaiska exempel diskuteras med hjälp av bl.a. Slavoj Žižek, Karl Marx, Ylva Elvin-Nowak, Oscar Wilde och Roland Barthes. Björk är beläst och hon använder sig förtjänstfullt av detta när hon jobbar sig ned i lagren under – under det som sägs som om det vore sanningar – och avslöjar det orealistiska i dessa uttalanden. Framförallt visar hon hur idén om ständig tillväxt har blivit en odiskutabel förutsättning för vårt handlingsutrymme som människor. Vi måste ha konstant tillväxt. Därför måste vi ha en konstant produktion av varor, och därför måste vi ständigt skapa begär efter nya saker. Saker vi inte behöver, men som systemet kräver att vi kräver.

Björk riktar inte sin kritik främst mot den här konsumtionstörsten eller besattheten av tillväxt, utan hon kritiserar hela det kapitalistiska system som förutsätter detta för att alls kunna fungera. Vi kan t ex inte ta hänsyn till att jordens resurser missbrukas katastrofalt i denna produktions- och konsumtionstakt. Inte om vi utgår från att ekonomin till varje pris måste växa. Enligt den logiken så är det smällar man får ta. Kapitalet måste hela tiden stimuleras, ofta kortsiktigt, och hur en långsiktig plan för att alls överleva på den här jorden ser ut … ja, det får vi ta tag i när vi kommit ur den här krisen. Den här ekonomiska krisen alltså. Den rent reella krisen, det faktum att vi endast har ett enda jordklot, och inte tre, fyra stycken som vår tillväxttakt skulle kräva, det måste vi blunda för om det här samhället ska gå att ro runt. Björk menar, med stöd av Immanuel Kants tankar, att just detta tydliggör att vårt kapitalistiska system bär på sin egen orimlighet.

Om det som är gott på ett individuellt plan blir förödande om det upphöjs till ett gemensamt plan – om du med Immanuel Kants ord inte kan upphöja ditt eget handlande till allmän lag – så föreligger ett systemfel. Och tvärtom: om det som är ont på ett individuellt plan blir gott om det upphöjs till ett gemensamt plan så föreligger ett systemfel. Vi lever med just sådana fel.

Personligen blir jag mest drabbad av Björks idéer kring hur vi i det nuvarande samhällssystemet lär oss att misstro språket. Språket, som är det medel vi har för att kommunicera vår mänsklighet – våra tankar, känslor och drömmar – är i det kapitalistiska samhället ett medel för att maximera vinst. Reklamen använder medvetet språket för att förleda oss att tro att vi begär saker, genom att övertala och övertyga. I managementlitteratur uppmanas vi att omvandla oss själva för att ge god service eller för att inge förtroende, något som innefattar så väl egenskaper som språk. Och detta är vi helt medvetna om. Det sorgliga är alltså inte att vi genomskådar dessa taktiker, utan att de ger ringar på vattnet i form av att vi blir misstänksamma mot alla uttalanden som görs. Vi lär oss att det som sägs inte är det som menas, och enligt Björk riskerar det att också påverka vardagliga mellanmänskliga relationer.

Lyckliga i alla sina dagar är sprängfylld med klokheter, skarpa iakttagelser och oväntade exempel. Det är som om varje sida för med sig en nål som sticker hål på ännu en illusorisk sanning. Ibland kan det vara jobbigt att få sin egen världsbild omkullkastad på det här sättet, men i det här fallet är det faktiskt bara skönt. Det känns som en befrielse att någon avslöjar att det vi dagligen matas med som sanningar i själva verket kan och bör förstås som alternativ – själva det avslöjandet vittnar om att det kan finnas andra alternativ. Sedan är det förstås frustrerande att varken författaren eller jag som läsare riktigt förmår se vilka dessa alternativ skulle kunna vara. Läsningen blir därför både förlösande och tröstlös, även om Björk lämnar över så hoppingivande hon förmår:

Så du, tro dem inte. Tro dem inte när de kommer med sina skyltar: ”OMÖJLIGT”. (- – -) Tro dem inte när de säger att utopin om en rättvis värld är farlig. Den är motsatsen. Den är hopp. Den har alltid varit hopp. Vi är många. Vi har alltid varit många.

Jag kan helt enkelt inte göra något annat än att rekommendera alla att läsa den här boken. På så sätt blir vi ännu fler. På så sätt kan vi kanske börja drömma om en verklig förändring. Tillsammans.

Marie Gröön

Publicerad: 2012-12-17 00:00 / Uppdaterad: 2012-12-17 11:38

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5021

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?