Jia Tolentinos essäsamling Falsk spegel har fått mycket uppmärksamhet i hemlandet USA. Nu finns den också i svensk språkdräkt. De nio essäerna som ingår i samlingen tar upp ett antal olika fenomen, från religion till dokusåpor, från bröllop till problemen med Internet. Alla är de enligt författaren olika aspekter på det ”självbedrägeri” som vårt moderna samhälle lider av.

Men hur intressanta essäerna är varierar ganska betydligt. De allra flesta har ett mycket stort självbiografiskt inslag – allra tydligast blir det exempelvis i essän om dokusåpor som handlar om hur författaren själv blev rekryterad till och deltog i en dokusåpa i början av 2000-talet. Kanske intressant för dokusåpa-fantaster som vill grotta ned sig lite i hur det då kunde se ut bakom kulisserna och hur det påverkade deltagarna, men inte särskilt spännande om man inte är jätteintresserad av det fenomenet. Essäerna om bröllopsbestyr eller om författarens brytning med evangelisk kristendom känns inte heller de särskilt engagerande. Att en viktig poäng i essäen om bröllop därtill förefaller vara att Tolentino själv är likgiltig inför institutionen, till skillnad från många av sina vänner, gör den bara än mer av en ”jaha”-upplevelse.

Flera av essäerna känns också förvånansvärt ofokuserade. Den inledande essäen om ”Jaget på Internet” hattar exempelvis hit och dit, och skrapar på ytan vad gäller en lång rad problem som på något sätt är förknippade med Internet – allt ifrån sexistiska och misogyna kulturer i olika nätforum, till affärslogiken bakom olika sociala medier. Viktiga problem att uppmärksamma, förvisso, men reflektionerna känns generellt inte särskilt överraskande, och essäen avslutas tämligen hastigt och lustigt; istället för att exempelvis reflektera över möjliga lösningar eller vägar bort från det ”självbedrägeri” som hon alltså menar råder på Internet så slutar Tolentino med twisten att hon själv valt att skaffa en app-blockerare. Samma anti-klimax, där essäerna avslutas utan att Tolentino egentligen når någon vidare slutsats, förekommer i flera av essäerna. Kanske är det här en stilistisk poäng: författaren skriver i alla fall i bokens inledning om att hon har lärt sig ”att sluta försöka nå en slutsats”. Oavsett om det är ett medvetet val eller ej, så förefaller det mig dock mest frustrerande.

Essän ”Berättelsen om en generation genom sju bluffar” blandar, enligt min mening, å sin sida ihop äpplen och päron. Ett par av de ”bluffar” hon skriver handlar om rena bedrägerier, som exempelvis folk som utger sig för att ha gjort en ny uppfinning, som i själva verket aldrig fungerat, eller att sälja biljetter till evenemang som aldrig arrangeras. Men Facebook och Amazon är två av dessa andra ”bluffar”: Facebook för deras affärsidé att tjäna pengar på annonser som visas för alla användare (vari ”bluffen” består är oklart; är det inte uppenbart för alla som använder plattformen att de bombarderas med annonser?); Amazon för att de tjänar pengar på att exploatera arbetare (helt sant i och för sig, men vari ”bluffen” består är även här oklart).

Den bästa essäen är därför den som handlar om våldtäkter och sexistiska kulturer i studentföreningar vid amerikanska elituniversitet. Även om den här essäen – liksom alla de andra i samlingen – är oerhört amerikansk i de fall som diskuteras i detalj, så finns utan tvekan liknande problem på många håll i världen. ”Självbedrägeriet” som knyter an till bokens tema är i det här fallet en artikel om en våldtäkt på ett universitet, som ursprungligen publicerades i tidskriften Rolling Stone, men som senare drogs tillbaka då det intervjuade offrets historia inte visade sig hålla för kritisk granskning på alla punkter. Detta användes i sin tur som en ursäkt för universitetet ifråga för att inte agera särskilt mycket i frågan. I den här essäen lyckas Tolentino kombinera sina egna personliga erfarenheter med andras på ett mer lyckat vis, ur ett feministiskt perspektiv, samtidigt som essäen är mer fokuserad på en röd tråd än många andra i samlingen.

Över lag kan dock ämnena som behandlas i flera av de här essäerna kanske vara kontroversiella och därmed engagera läsare i ett kristet land som USA. Om det verkligen är motiverat att översätta en bok som i så hög grad rör sig enbart i en amerikansk kontext kan man dock fundera över. Det finns säkert även här en del som kan uppröras exempelvis över författarens liknelser mellan religion och narkotika, eller tvärtom till exempel få aha-upplevelser av hennes reflektioner kring Internet. För min del känns dock författarens reflektioner på flera av dessa teman vara lite för uddlösa och självklara för att vara särskilt givande.