Recension

: Genom märg och ben
Genom märg och ben Jacqueline Woodson
2020
Natur & Kultur
7/10

Korta tablåer om en släkt

Utgiven 2020
ISBN 9789127168756
Sidor 179
Orginaltitel Red at the Bone
Översättare Alva Dahl

Om författaren

Jacqueline Woodson föddes 1963 i Columbus, Ohio, växte upp i Greenville, South Carolina och flyttade som sjuåring till New York, där hon fortfarande bor. Hon debuterade som författare 1990 med Last summer with Maizon. Hon är inte minst känd för sin självbiografi på vers, Brown Girl Dreaming (2014), som också blev hennes första bok att översättas till svenska. 2018 tilldelades Woodson litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, ALMA-priset.

Sök efter boken

Kanske är det livets höjdpunkt att få se sin välklädda dotterdotter den speciella högtidsdagen. Hon som heter Melody och är så förstummande vacker. Hon bär kläder som egentligen var tänkta att bäras av Iris, när hon befann sig i samma ålder. Vad som hände i stället, var att Iris blev gravid redan som 15-åring och fick avbryta sina collegeförberedande studier.

Mormor och morfar är de trygga stöttepelarna för Melody, eftersom Iris är en sökande person som inte tar på sig förälderns ansvar. Och läsaren får inblick i vad som driver henne. Naturligtvis vill hon bli någonting. Naturligtvis är det inte ansvarslösheten i sig som gör att hon inte vill fortsätta familjelivet med Melody och hennes pappa. Hon har en annan sorts längtan som visar sig först i antydningar och senare i klart ljus.

Kortromanen Genom märg och ben berättar om tre generationer i en nordamerikansk släkt som trots den systematiska rasismen genom årtiondena har tagit sig vidare och lyckats etablera sig i Brooklyn. Melody blir den älskade flickan som får växa upp hos mormor och morfar som även tar sig an Aubrey, pappa till Melody.

Att minnas sin släkts historia är en ledstjärna för mormor Sabe. Hon delar med sig av vad hennes familj var med om på 1920-talet. Hennes ambition är att pränta in händelsen i sin dotters och senare också i sin dotterdotters minne.

[- - -] jag måste ha hört den där historien hundra gånger när jag var barn, jag visste. Och jag såg till att Iris visste också. Och jag tänker se till att Melody också får veta, för om en kropp ska bli ihågkommen måste någon berätta om den.

Temat skulle kunna fördjupas och borras i men så sker inte. I stället får andra i släkten ordet. En kort tablå per person utan vindlande associationskedjor. Morfar är förtjust i musik, som haft en mäktig inverkan på honom. Aubrey, Melodys pappa, var nöjd med att börja jobba direkt efter åren i high school och frågar sig: Är det fel att vara nöjd? När Iris får ordet är hon svår att greppa och hennes nonchalanta stil har en förbryllande effekt till en början. Melody är en ung människa av idag och riktar blicken mot andra viktiga frågor.

Ofta brukar släktkrönikor som förflyttar sig i en båge på runt 100 år vara tjocka som tegelstenar. Min första tanke kring Woodsons vuxenroman rörde i synnerhet det korta formatet. Jag ville stanna längre i världen hon målat upp och tyckte att hon inte gett sina karaktärer möjlighet att fylla ut sina kostymer.

Men i efterhand när jag återvänder till boksidorna börjar jag tänka på Bertolt Brechts teaterteori. Det är som att de korta tablåerna och abrupta perspektivbytena skapar en distanseringseffekt. Ingen tid att drömma bort sig i en släktkrönika. Verkligheten knackar på. Det konkreta livet är allt som oftast både krävande och flyktigt – likt de korta tablåer jag just har läst.

Lena Nöjd

Publicerad: 2020-12-19 00:00 / Uppdaterad: 2020-12-18 17:42

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8321

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?