Recension

: De dödas sång
De dödas sång Jesmyn Ward
2018
Forum
8/10

Det förflutnas förhäxande toner

Utgiven 2018
ISBN 9789137151779
Sidor 254
Orginaltitel Sing, unburied, sing
Översättare Joakim Sundström
Först utgiven 2017

Om författaren

Jesmyn Ward (född 1977) växte upp i småstaden DeLisle, Mississippi, precis vid kusten till Mexikanska golfen. Hon debuterade som författare med romanen Where the Line Bleeds (2008), men fick sitt internationella genombrott med Rädda varje spillra (2011). Ward undervisar i engelska och kreativt skrivande vid Tulane University i New Orleans.

Sök efter boken

Om de döda sjunger, hur låter det då? Är det en klagosång? Sirensång? Är det skrämmande, lockande? Ett löfte? En förbannelse?

I Jasmyn Wards roman De dödas sång spelar de döda, det förflutna, en påträngande roll. För den dödssjuka gamla kvinnan som trettonårige Jojo kallar Mam, fast hon egentligen är hans mormor. För hans morfar, Pop, som en gång suttit, fast oskyldig, i det fängelse där Jojos pappa Michael nu sitter. För hans och hans lillasysters hopplösa mamma, Leonie, som så fort hon blir hög följs åt av sin döda bror, skjuten i vad hans vita bekanta kom överens om att kalla en jaktolycka.

Mam och Pop är de enda verkliga föräldrar Jojo och Kayla någonsin känt. Leonie har förbrukat deras förtroende. Till och med treåriga Kayla vägrar kalla henne mamma, och uppriktigt sagt verkar Leonie inte ha så mycket som ett moderligt ben i kroppen. Hon fick barn alltför tidigt, är alltför fokuserad på Michael och sina droger. Fast när Michael ska släppas ur fängelset finns den ändå där: drömmen om den lyckliga kärnfamiljen.

Så Leonie stuvar, trots sina föräldrars protester, in barnen och knarkarkompisen Misty i bilen och kör upp för att möta Michael när han kommer ut. Med en liten omväg för att finansiera resan. Det blir en tripp genom USA:s skuggsida, där fattigdom, rasism, missbruk och hopplöshet regerar.

Det hade kunnat vara nästan outhärdlig läsning, om inte Ward fångat det så vackert och med ett så starkt centrum i relationen mellan syskonen. Perspektiven växlar dock mellan Jojo, Leonie och Richie, en pojke som dog på fängelset när Leonies pappa satt där, när det fortfarande var en tvångsarbetsanstalt med närmast slavliknande förhållanden.

Kanske missförstår jag hela romanen, men jag hade kunnat leva utan denna materialisering av det förflutnas förtryck och skuld som är Richie, spöket. Inte minst framåt slutet tycker jag att Ward krånglar till sin berättelse genom att låta honom och de andra döda ta fullt så konkret gestalt. Det får mig att sakna det koncentrerade, enkla (och naturligtvis komplicerade) familjefokuset i hennes förra roman, Rädda varje spillra.

Läsvärd är De dödas sång ändå absolut. Den är skitig, plågsam, dödsföraktande och kärleksfull, hemsökt av det förflutna, men långt ifrån alltid tillräckligt i kontakt med det för att kunna använda sig av, hämta tröst eller styrka i dess sång.

Ella Andrén

Publicerad: 2018-06-19 00:00 / Uppdaterad: 2018-06-19 11:38

Kategori: Recension | Recension: #7389

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?