Olle Thörnvall har skrivit en essäbok om New England, om litteratur och om resande. Texterna är skrivna under en resa i en del av USA där många författare har framlevt sina liv. Reseskildringen är underkastad litteraturen. Skälet till Thörnvalls resa sägs till och med vara boken Country of the Pointed Firs av Sarah Orne Jewett, utgiven 1896. Thörnvall varvar sina skildringar av floder, skogar och byggnader med anekdoter om författares liv och litteraturhistoriska essäer. I Vägen till Dunnet Landing finns texter om Ralph Waldo Emerson, Henry David Thoreau, Nathaniel Hawthorne, Louisa May Alcott, med flera.

I förgreningen ligger Emersons hem, där han bodde med en allt större familj fram till sin död 1882. Ett stort trähus i klassisk New England-stil, vitmålat med gröna fönsterluckor, två träpelare inramar ytterdörren. Det vita pinnstaketet har Thoreau gjort.

Thörnvall är skicklig på att levandegöra platsen med hjälp av detaljer. I exemplet ovan blir bilden av huset tydligare genom insticket att det är Thoreau som har byggt staketet. Så jobbar Thörnvall boken igenom. Han beskriver hur platsen sett ut förr i tiden (”Vid mitten av 1800-talet ledde en rad numera försvunna askträd upp till den [en prästgård]”) och vilket år kvarnar och annat är byggda.

Vägen till Dunnet Landing är en behaglig bok. Den är lätt att läsa och hänga med i och den har en lämplig blandning av naturskildringar, personliga reflektioner, litteraturhistoria och anekdoter. Boken avslutas också med en fotoessä av Thörnvalls resekamrat Samuel Charters. Just fotoessän fångar mig inte även om det är trevligt att få en bild av några av de platser Thörnvall skriver om.

Den essä som tilltalar mig mest i boken är ”Att minnas”. Den handlar om marinbiologen och miljöaktivisten Rachel Carson. Det är en kort text i jämförelse med hur mycket utrymme författarna får i Thörnvalls bok, men texten är vacker och ömsint skriven. Thörnvall berättar om Carsons bok Tyst vår som handlar om miljögifter och menar att det är denna bok som lett fram till det ekologiska tänkandet. Thörnvall berättar vidare om Carsons cancer och hennes begravning då hon ville att en av hennes texter, The Enduring Sea, skulle läsas upp: ”Så blev det inte på grund av en okänslig storebror som såg till att omintetgöra vad han kunde av hennes sista önskan”.

Carsons brevväxling med vännen Dorothy Freeman får också utrymme i essän och ett särskilt brev om monarkfjärilar får extra tyngd då Thörnvall och hans resesällskap hittar plaketten de varit på jakt efter:

Så hittar vi det. I skymundan på en sten, en plakett med namn och årtal. Längst ner ett citat ur boken Havet, slutorden om att allt till sist återvänder till havet. Och där, mellan namn och citat, en enda rad:

But most of all I shall remember the Monarchs.