Recension

: Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona
Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona Anneli Jordahl
2014
Norstedts
5/10

Kvinnans lott

Utgiven 2014
ISBN 9789113052342
Sidor 316

Om författaren

Anneli Jordahl (född 1960) är författare och kulturjournalist. Hon har skrivit bland annat Klass – är du fin nog? (2003), Var kommer du ifrån? (2006) och romanen Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) (2009). Hon har också varit krönikör i DN På Stan, samt redaktör för och medverkat i en rad böcker.

Sök efter boken

Huvudtemat, som oftast när det gäller Anneli Jordahl, är klass. Klass och kön denna gång. Berättelsen utspelar sig i skiftet mellan 50-tal och 60-tal, i kontrasten mellan stad och landsbygd, mellan modernitet och traditionalism. Det var en tid då kvinnor hade att förhålla sig till både de moderna och de traditionella kraven och lätt hamnade i en alldeles omöjlig situation. Hur gestaltade sig livet för en ung kvinna på 1950-talet utan utbildning och med arbete i familj? Genom berättelsen om Mona får vi en inblick i detta.

Mona lämnar sin familj i Dalarna för att arbeta som barnflicka i ett hem i Östersund. Hon får arbeta mer eller mindre dygnet runt och hennes påpekanden om att hon har rätt till ledighet uppskattas inte. Mona är 16 år och vill leva livet, Östersund får duga som storstad! Hon träffar en kille som spelar i ett jazzband. Hon blir gravid och livet tar en helt annan vändning än vad hon drömt och hoppats på.

Jordahl skildrar skickligt alla små detaljer som påvisar de stora skillnaderna mellan olika klasser och mellan kvinnor och män. Men till skillnad från hennes tidigare romaner tycker jag inte riktigt att den här berättelsen lyfter. Mona blir inte mer än en representant för sin klass och sitt kön.

Ett samtal pågår under berättelsens gång mellan mor och dotter. I samtalet ser man hur plågsamt stor skillnad det blev på det verkliga livet och det tänkta livet, och det kanske främst är i dessa samtal som jag tycker att berättelsen bränner till:

Dottern: Menar du att … åkte jag buss ensam tre år gammal?

Modern: Busschauffören såg efter dig.

Dotterna: Men han körde ju bussen (s. 68)

Det här är nog det mest kritiska stället av Mona i hela boken, vilket är problematiskt. Mona får liksom inget liv eftersom hon är för snällt skildrad. Det är tydligt att Mona är Annelie Jordahls mor fast i romangestalt. Det märks att hon inte vill säga något ont om henne, att hon inte vill lägga sten på börda. Det är begripligt men det gör att personporträttet av Mona haltar lite. Det saknas djup i avsaknad av mörker.

Det finns ett annat kvinnoporträtt i boken som är mycket mer intressant. Det är porträttet av Britt, kvinnan som Mona arbetar för. Britt arbetar hårt för att göra karriär vilket leder till konflikter med maken som, förstår man, måste leva av sin frus pengar. Britt växlar mellan att vara förtrolig och elak mot Mona. Mot sin egen lilla dotter är Britt ibland rent av brutal. Jag hade velat veta mer om Britt och hur livet blev för henne till slut.

Sammanfattningsvis ser jag boken som ett viktigt tidsdokument men som berättelse funkar den inte riktigt.

Cecilia Bergman

Publicerad: 2014-05-26 00:00 / Uppdaterad: 2014-05-25 19:47

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5683

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?