Recension

: Orm med två huvuden
Orm med två huvuden Anneli Jordahl
2019
Norstedts
6/10

Om att skriva och om att leva

Utgiven 2019
ISBN 9789113093758
Sidor 141

Om författaren

Anneli Jordahl (född 1960) är författare och kulturjournalist. Hon har skrivit bland annat Klass – är du fin nog? (2003), Var kommer du ifrån? (2006) och romaner som Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) (2009), Augustenbad en sommar (2011) och Som hundarna i Lafayette Park (2016). Hon har också varit krönikör i DN På Stan, litteraturkritiker i Sydsvenskan och Aftonbladet, samt redaktör för och medverkat i en rad böcker.

Sök efter boken

Flödesskrivning är en vanlig skrivövning för dem av oss som kör fast ibland. För en del fungerar det utmärkt, men för andra är övningen snarast provocerande – att bara föra pennan till pappret, hur kan det vara lösningen på skrivkramp? I Anneli Jordahls Orm med två huvuden blir en slags flödesskrivna dagboksanteckningar ett sätt att ta sig fram till att kunna skriva en essä.

Eller det är ju min tolkning då, utifrån hur det är framställt i boken. Flödesskrivna är säkert långt ifrån rätt ord. Med tanke på Jordahl’s förhållningssätt till det skrivna och till skrivarkollegor – yttersta respekt – kan jag inte tänka mig att det är något slags råskriven dagbok vi får kika in i, utan det lär vara noggrant redigerat av författaren innan publicering. Men det är ändå presenterat på ett rakt och ärligt sätt, ordnat så att vi får följa med i många olika reflektioner, alla förankrade i vardagen. Det är vardagsbetraktelser utifrån den sovande hunden intill, promenader runt byn, reflektioner kring tidigare förhållanden och nuvarande vänskapsband.

Jordahl har flyttat många gånger i sitt liv, men nu hoppas hon ha hittat hem. Tillräckligt långt bort från Stockholm för att kunna hitta sitt eget författarliv, ett som inte är styrt av hur det ska vara – och tillräckligt nära för att kunna ta sig dit regelbundet och inhämta det som ändå ger visst syre.

Flertalet ämnen återkommer som är centrala för Jordahl. Den ständiga klasskampen som inte upphör bara för att hon klivit uppåt på stegen. Och vågskålen för medmänsklig hänsyn i förhållande till litterär frihet.

Bli så lite huggorm som möjligt. Där ligger min strävan, smärtsamt medveten om att de konstnärer som jag dras till ofta är ormar, för att de når fram till något sant om den mänskliga själen.

Om att tolka och utlämna andra, skriver hon:

Benämnandet som våldshandling. Att blir beskriven är en sorts övergrepp. Ord skär en skåra inne i huvudet och där kan de eka ett helt liv.

Det gäller inte bara de skrivna orden. Jordahl ger ett flertal exempel på sagda ord som stannat kvar i henne, omdömen och bedömningar som fastnat.

Hon beskriver upptäckten av litteraturen, böckerna som fanns där, till för henne att läsas på det lokala biblioteket när hon växte upp, och vad det betydde för henne och betyder än idag. Och så är det de litterära föregångarna, dem hon umgås med när hon inte ids vara social i samtiden. Den mest frekvent förekommande är Ellen Key. Jordahl jämför sig med Key – så olika bakgrund och förutsättningar och ändå finns de där, likheterna eller i alla fall en slags samhörighet.

Eva Wissting

Publicerad: 2020-06-25 00:00 / Uppdaterad: 2020-06-23 02:02

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8147

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?