Recension

: Huset Longbourn
Huset Longbourn Jo Baker
2014
W&W
7/10

Mellan raderna och nedanför trappan

Utgiven 2014
ISBN 9789146224907
Sidor 414
Orginaltitel Longbourn
Översättare Molle Kanmert Sjölander
Först utgiven 2013

Om författaren

Jo Baker är utbildad i Oxford och vid The Queen’s University i Belfast. Numera bor hon i Lancaster. Baker debuterade som författare med romanen Offcomer 2002. Huset Longbourn (2013) är den första av hennes romaner som översatts till svenska.

Jo Baker – författarens hemsida.

Sök efter boken

I slutet av 1960-talet blev tevefilmatiseringen av John Galsworthys romanserie Forsytesagan en stor internationell succé och ett par skådespelerskor med tjänstefolk i släkten tänkte att vad tusan. Någonstans i utkanten av den gripande släktsagan fanns människor som lagade och dukade familjens Forsytes vackra middagar, som höll ordning i deras ståndsmässiga hem och på alla deras ägodelar. Jean Marshs och Eileen Atkins släktingar hade varit några av alla dessa tjänsteandar och idén de fick blev så småningom Herrskap och tjänstefolk, 70-talets föregångare till dagens Downton Abbey, om man så vill.

Jo Bakers motivation att skriva Huset Longbourn liknar Marshs och Atkins. Hennes äldre släktingar var hembiträden och fick henne, enligt baksidesflikens författarpresentation, att leta efter sådana i romaner hon läste. Jane Austens Stolthet och fördom har hon älskat så länge hon kan minnas, ”till och med efter att ha plockat isär den för att skärskåda dess undersida, älskar och beundrar jag den än”, och när hon skriver sin egen version av familjen Bennets öde är perspektivvalet klart:

Huvudpersonerna i Huset Longbourn är i Stolthet och fördom bara skuggor som finns med enkom för att betjäna familjen och berättelsen. De springer med bud och kör vagnar, de går ärenden när ingen annan vill sätta foten utanför dörren – de är de ”ombud” som hämtar skorosetterna i spöregnet före balen på Netherfield. Men de är faktiskt människor också, åtminstone i mina ögon.

Det är inte svårt att kritisera Jane Austen, och det har gjorts i riklig mängd. Hon såg inte, eller valde att inte se, utanför sin egen snäva umgängeskrets. Hon frågade inte efter var pengarna som lät dessa kretsar ägna dagarna åt kurtis, skvaller, jakt och broderier kom ifrån. Hon skrev om stiliga soldater utan att vi som läsare behöver ens ana några brutala krigsscener. Allt det där är kanske brister med moderna ögon mätt, men det är också tillgångar: själva snävheten ger liv åt just hur snävt människorna hon skildrar faktiskt levde sina liv. Det är så oerhört påtagligt – och nästan omöjligt att efterlikna.

Baker ger oss något helt annat än Austen. Hon besvarar andra frågor, snurrar vridscenen ett varv och låter oss se bakom kulisserna. Det är ett jättespännande komplement, åtminstone om man som jag på en gång kan njuta av en storslagen gestaltning som Downton Abbey och har svårt att släppa den där lilla rösten i bakhuvudet som vill veta grejer som var de gick på toa på de där pampiga godsen.

Det kanske låter socialrealistiskt och det är det – till en viss gräns. Det är tidiga morgnar, tunga vattenhinkar, spruckna frostknölar och ändlöst med leriga kjolfållar och skitiga underkläder som ska tvättas. Det är också en rolig intertext, där herrskap och tjänstefolk lever sina liv tätt inpå varandra, men också på parallella spår som sällan riktigt möts: de intriger vi är vana att engagera oss i från Austens roman är perifera här. Tjänarna har faktiskt sina egna liv, sina egna problem. Sina egna kärlekshistorier.

Där framstår Baker nog som svagast, när hon lånar alltför mycket av Austens romantiska romanstruktur. Den är det helt enkelt inte särskilt många andra författare som kommer undan med utan att det känns en smula idylliserat och tillkämpat tillrättalagt. Jag både gillar och inte gillar att Baker ibland rent tjurskalligt vägrar låta omständigheterna begränsa karaktärerna. Hon är betydligt starkare när hon väver in dem, när hon tvingar oss att se Longbourn och dess invånare ur andra perspektiv, ur hushållerskan Mrs Hills, betjänten James och jungfrurna Sarahs och Pollys perspektiv.

Ur de perspektiven är familjen Bennet och deras bekanta något delvis helt annorlunda än hos Austen. Jag kan tänka mig att ett och annat Austen-fan kommer att opponera sig mot somligt. Samtidigt är de så genomarbetat fästade både i Austens samtid och i hennes text, som om de bara stått där, strax utanför ljuskretsen, och väntat på att få kliva ut ur skuggorna. Mellan raderna. Samma berättelse och en alldeles helt ny.

Ella Andrén

Publicerad: 2014-05-25 00:00 / Uppdaterad: 2014-05-21 17:04

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5682

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?