Recension

: Northanger Abbey
Northanger Abbey Jane Austen
2002
Månpocket
10/10

Romantiska griller att älska och vårda

Utgiven 2002
ISBN 9176438430
Sidor 347
Orginaltitel Northanger Abbey
Översättare Rose-Marie Nielsen

Om författaren

Jane Austen (1775-1817) skildrade med både skärpa och värme livet i den engelska medel- och överklassen. Mest kända är kanske romanerna Stolthet och fördom, Förnuft och känsla och Övertalning. Hennes berättelser har också filmatiserats ett otal gånger.

Jane Austen – Massiv sida om författarinnan – inklusive många av hennes verk.

Republic of Pemberly – Diskutera Austen på nätet.

Sök efter boken

Få författare är så välförtjänt berömda för sina inledningsrader som Jane Austen. Snabbt, smart och humoristiskt presenterar hon sina teman och karaktärer, från ”Det är en allmänt erkänd sanning att en ogift man som äger en stor förmögenhet måste vara i behov av en hustru” (Stolthet och fördom) till ”Sir Walter Elliot till Kellynch Hall i Somersetshire var en man, som aldrig för nöjes skull grep till någon annan bok än adelskalendern” (Övertalning).

I Northanger Abbey gäller den grundläggande konflikten glappet mellan verklighet och fiktion, mellan uppskruvade förväntningar och vardagen. Hjältinnan presenteras sålunda: ”Ingen som sett Catherine Morland när hon växte upp skulle någonsin ha kunnat föreställa sig henne som romanhjältinna.” Catherine själv förläser sig dock på skräckromantiska romaner och alltför mycket relationsältande och plattityder med bästa väninnan och berättaren ägnar sig ständigt åt att påpeka hur verkligheten inte riktigt lever upp till deras förväntningar.

Sällskapet råkade varken ut för rånare eller oväder, och dessvärre välte vagnen inte en enda gång så att det kunde komma någon hjälte till deras undsättning. Den enda oroande incidenten var att mrs Allen trodde sig ha glömt sina träbottnade skor på ett värdshus, men det visade sig lyckligtvis vara grundlöst.

Catherine är emellertid inte, som kvinnor ofta framställs (naturligtvis med Flauberts Emma Bovary som namnkunnig frontfigur), något tragiskt offer för romangriller och passiviserande sociala positioner. Hon är en livfull och älsklig ung tjej som visserligen har ett och annat att lära, men vad kan väl vara mer naturligt än det? Hon tillåts göra sina ganska triviala misstag utan att romanen för den skull, som så ofta annars i litteraturhistorien, ser sig nödgad att utdela bestraffningar.

På Catherine ser man med lätthet med det ömmaste av överseenden – och ges därigenom möjligheten att med fördel tillämpa detta överseende på världens alla andra överromantiska tonåringar (också dem man eventuellt själv har kvar inombords). Engagemang och en smula naivitet är verkligen inte mycket till brott, det kan faktiskt vara värt att hålla i minnet lite oftare.

Eftersom romankaraktärerna ständigt själva läser och diskuterar romaner ger Northanger Abbey också ett sällsynt fint portätt av vad och hur man läste i Austens tid och kretsar. Det är ju nästan svårt att föreställa sig att romanen som genre inte alltid haft den självklara ställning den nu har, utan setts med misstänksamhet på samma sätt som film, teve, video och dataspel under olika perioder. Nästan lika svårt är det kanske att riktigt se det kittlande i den tidens rafflande romanberättelser, som i Catherines och Isabellas besatthet av Radcliffes Udolphos mysterier.

Austen balanserar kritiken av romangenren, eller av överdriven och okritisk läsning av densamma, med ett kärleksfullt försvar och hon balanserar Catherines energiska aningslöshet med berättarens sarkasmer. För en mindre intelligent, kvick och inkännande författare hade den balansgången lätt blivit ett problem. Jane Austen är förstås stjärnan på just detta.

Catherine Morland är långt ifrån någon Elisabet Bennet och hennes tilltänkta, Mr Tilney, är ingen mr Darcy. Det får vi väl förlåta honom, med tanke på hur få, fiktiva eller verkliga, figurer som faktiskt är det. Det här är inte heller någon himlastormande kärlekshistoria, även om många av karaktärerna helst föreställer sig det. Istället är det en vardagsnära, växande tillgivenhet som skickligt men utan att hymla beskrivs. Jane Austen utvecklar sin genre i Northanger Abbey och hon gör det verkligt finkänsligt och underhållande.

Northanger Abbey hör bland annat därför, tillsammans med naturligtvis Stolthet och fördom, till Jane Austens allra mest charmerande verk. Trots att jag läser om den för jag vet inte vilken gång i ordningen vill jag absolut inte bli avbruten och sträckläser med en intensitet som om jag inte (om jag inte redan visste det) enbart med ledning av författarnamnet kunde gissa hur det ska sluta. När jag så slutligen slår igen romanen, för den här gången, är det med saknad och med kinderna alldeles pirriga av ett nästan oavbrutet leende.

Textutdrag (Visa/göm)

Ella Andrén

Publicerad: 2008-02-16 00:00 / Uppdaterad: 2014-02-09 21:25

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2815

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?