Det är en lustig grej; beroende på hur man räknar finns det minst 193 länder i världen, men går man in i en svensk bokhandel kan man lätt få intrycket att 99% av alla böcker skrivs i USA, Storbritannien eller Skandinavien. Case in point: Tyskland. 80 miljoner människor, och när var senaste gången du läste en tysk roman skriven efter… få se, Blecktrumman kom ut 1959? SÅ exotiskt är ju inte landet att inget som skrivs där kan vara av intresse för oss som bor några mil därifrån, kan man tycka (speciellt som tyskarna är ganska överförtjusta i svensk litteratur… eller OK, deckare i alla fall.)

Det svåra är ju förstås att fånga in en bild av ett helt lands författarskap i ett dussin noveller, men det är intressant att många av de som valts ut här ändå ger en komplex men ganska sammanhängande bild; ett land mitt i Europa mellan 1900-tal och framtiden, fullt med gamla problem och djupa skillnader i samhället – här finns författare med rötterna i både öst och väst och även utanför Tyskland – men också med nya utmaningar och möjligheter som inte är speciellt långt ifrån dem som gäller överallt annars. Det är en ny värld vi lever i, och även om historien finns bakom varje knut (jag vet inte om något annat språk i världen har uppfunnit ordet ”Vergangenheitsbewältigung” – alltså att försöka begripa sig på och ta itu med sitt eget förflutna) finns det också nya sammanhang för alla de karaktärer som dyker upp här; från gamla krigsveteraner (den gamle livräddaren i Tanja Dückers ”Fyrvaktaren (polska östersjökusten)”) till de unga som föddes efter murens fall (Annett Gröschners ”Paul ensam på bussen”).

Sen är det självfallet ganska blandad kompott bland novellerna, och flera av dem lämnar mig ganska kall. Men här finns också riktiga godbitar, som Terézia Moras ”Portugal, eller kärleken mellan stigfinnare” som känns som en icke-apokalyptisk version av Cormac McCarthys The Road i kortformat, Katharina Hackers ”Charon” som sätter den stackars färjkarlen fastfrusen i Tyskland utan förmåga att ta de döda därifrån eller hindra dem som utnyttjar de svaga, eller för den delen Katja Lange-Müllers knivskarpa och humoristiska kortis ”Ankorna, kvinnorna och sanningen” som speedar igenom hela spelet mellan rik och fattig, man och kvinna, människa och djur på ett par sidor vid en liten ankdamm.

Det där med ankdamm, ändå… frågan är ju om det inte är något lite underligt i hela upplägget av en sån här samling. När det intryck samlingen lämnar är såpass mångfacetterat, vad var då egentligen vitsen att samla ett gäng författare med bara det gemensamt att de bor i samma land? Lite av turistbroschyr blir det, men i ett gäng noveller kommer man ändå en bit på väg, och Den mindre halvan av världen ger mig en hel bunt nya författare att kolla upp.

Vad säger du, 12 svenska författare du skulle sätta i handen på någon som undrar hur vi har det?