Recension

: Övertalning
Övertalning Jane Austen
1996
Klassikerförlaget
8/10

Återupprättelse

Utgiven 1996
ISBN 9171023704
Sidor 240
Orginaltitel Persuation
Översättare Jane Lundblad
Först utgiven 1818

Om författaren

Jane Austen (1775-1817) skildrade med både skärpa och värme livet i den engelska medel- och överklassen. Mest kända är kanske romanerna Stolthet och fördom, Förnuft och känsla och Övertalning. Hennes berättelser har också filmatiserats ett otal gånger.

Jane Austen – Massiv sida om författarinnan – inklusive många av hennes verk.

Republic of Pemberly – Diskutera Austen på nätet.

Sök efter boken

Inte för att egentligen rekommendera den nyligen utkomna filmatiseringen av Jane Austens så kallade liv. Biografiska filmer utan större intresse för fakta gör mig trots allt en smula illa berörd. Men det är sant, så vitt jag förstår, att det vid ett tillfälle fanns en uppskattad ung man och att det förväntades ett frieri. Något frieri blev det emellertid inte. Den unge mannen räddades undan det ofördelaktiga äktenskapet (Jane Austen hade ju varken pengar eller anor eller några vidare kontakter) av sin bekymrade familj och gifte sig så småningom på annat håll.

Kanske är det, utan att bli alltför psykoanalytisk gentemot för länge sedan döda som inte har möjlighet att försvara sig, inte så underligt att hon gång på gång skriver om liknande situationer och att hon löser dem lyckligt. Alla får den de förtjänar. Det om något vore väl ett skäl att bli författare, att få skapa världar där hinder är till för att övervinnas, världar där man kan få det man innerst inne drömmer om.

Nåväl. Övertalnings oansenliga hjältinna heter Anne Elliot och sitter, vid 27 års ålder, fullkomligt och ohjälpligt på glasberget. Alla omkring henne har gett upp hoppet om att hon någonsin ska bli gift och själv kan hon inte släppa tanken på den man hennes familj och vänner av olika skäl förmådde henne att bryta med för över åtta år sedan. Hennes dumma och ytliga far och systrar tycker helt enkelt knappt någon är fin nog för deras adliga blod och förfinade manér, medan den något ädlare modersgestalten Lady Rusell inte vågar lita till det unga parets möjligheter till försörjning och lycka.

Men den unge mannen, numera kapten Wentworth, har gjort sin lycka i flottan och återvänder av en slump till trakten på jakt efter en hustru. Frågan är bara om de två den här gången kan stå emot omvärldens fantasilösa förväntningar, förlåta varandra för det som varit och hitta tillbaka till varandra.

Däri ligger förstås en hel del högtravande resonemang om kärlek, trolöshet och karaktär men också det ganska gripandet trevandet efter återupprättelse och vuxenhet. Som många, eller alla, Austen-karaktärer måste Anne odla det egna omdömet skilt från människorna omkring sig, oavsett dessa är välmenande eller bara likgiltiga, från deras lojalitetskrav, snobbism och försiktigheter. Det låter väl moralkakeaktigt och banalt, men hur många ursäkter finns det inte, oavsett vilken tid man lever i, för att slippa våga åtminstone försöka att skaffa sig det man åstundar mest?

Det är sant att slutet (och jag har faktiskt inga större skrupler för att avslöja något om slutet, har du ens hört talas om Jane Austen så vet du ju hur det slutar) i Övertalning är något svagare än man kunde önska sig, vilket säkert också är anledningen till att den inte är bättre omtyckt. Jane Austen är ofta så fantastiskt bra på att väva in en i sin tids värderingar och regler. När till exempel den odräglige mr Collins i Stolthet och fördom begår det oförlåtliga etikettsbrottet att tilltala mr Darcy utan att ha blivit ordentligt presenterad blir man som läsare lika rättmätigt illa berörd som de klokare systrarna Bennet.

När huvudpersonerna i Övertalning ser sig tvungna att skriva brev till varandra fast de sitter i samma rum, åtskilda endast av konvenansen, känner jag mig däremot en smula prövad till tålamodet. (Ändå borde det ju vara rimligare att känna igen sig i lättnaden att kommunicera i skrift än i presentationsproblemet ovan.) Men, med det sagt, lämnar Övertalning till slut efter sig den där trivsamma förnöjsamheten man förväntar sig av en Austen-roman.

Så, för andra chanser, frigörelse, för självständigt tänkande trots en mörkt botten av begränsande sociala villkor, för karaktär och person över börd och förmögenhet och för lyckliga slut – i fantasin om så ingen annanstans. Vad av det blir väl egentligen särskilt bedagat?

Ella Andrén

Publicerad: 2008-02-16 00:00 / Uppdaterad: 2014-02-09 21:23

Kategori: Recension | Recension: #2815

8 kommentarer

Hej! Jag är en tjej på gymnasiet som läser denna bok, (övertalning). Men jag är ingen läsare och förstår inte så mycket. Vi har en uppgift, där vi ska beskriva om vår roman är romantisk, realistisk eller naturalistisk. Eller om det än en blandning, är den romantisk? Eller vad är den, kan du hjälpa mig med lite exempel kanske? Tack på förhand!

josefin. Oregistrerad 2010-05-11 18:52
 

Oj. För det första skulle det vara intressant att höra vad det är du tycker är svårt eller konstigt med romanen?

För det andra hoppas jag att inte din lärare anser sig sitta inne med ett rätt svar på frågan om romantik/realism … det är ju svårt. Böcker är levande; de ska inte gå att passa in i färdiga fack hur som helst.

I alla fall. Naturalist är hon ju inte, det är en mycket senare skola som frossar i detaljer – helst otrevliga – på ett helt annat sätt. Jag vet att läroböcker gärna placerar in henne i romantiken, men det tycker jag mest är fördomsfullt och idiotiskt. ”Jamen, nån brud som skriver om kärlek, det måste ju vara romantik”. Bullshit. Vad hon har som anknyter till romantiken är väl däremot en tro på individen och hennes känsla, hennes rätt att välja, men inte alls på det där extremt självupptagna och utlevande sättet som hos (den påtagligt manliga) Sturm und Drang-traditionen. Hon har ett satiriskt sätt att se på människors och konvenansens små egenheter som för tankarna till upplysningen, och en skarp blick för hur materiella villkor formar människors livsval och möjligheter som mycket väl skulle kunna kallas realistiskt (precis som Dickens är realist med ganska breda penslar …) Vad säger ni andra?

Och en annan sak som skulle vara spännande att höra vad ni tänker om: måste man vara lika uråldrig som Anne Elliot för att uppskatta den här romanen? :)

Ella Andrén Redaktionen 2010-05-12 09:24
 

Jag vet inte, det är nog att jag har svårt med språket kanske, och att jag ibland inte förstått om det är Annes tankar som talar, eller om det sägs/ händer något.

Jag tycker till exempel det är väldigt svårt att veta vilka alla människor är som näms hela tiden. Kapten .. och mr&mrs av alla dess slag.

Nej nej, vi får såklart tycka valfritt och inget är rätt eller fel. Men tack så mycket för hjälpen, det är just det jag behöver lite exempel som visar att den är romantisk och realistisk, så kanske jag förstår lite mer i alla fall.

josefin. Oregistrerad 2010-05-20 18:17
 

[…] ”Inte för att egentligen rekommendera den nyligen utkomna filmatiseringen av Jane Austens så kallade liv. Biografiska filmer utan större intresse för fakta gör mig trots allt en smula illa berörd. Men det är sant, så vitt jag förstår, att det vid ett tillfälle fanns en uppskattad ung man och att det förväntades ett frieri. Något frieri blev…” Läs mer […]

Tema: kärlek | dagensbok.com Oregistrerad 2014-02-14 00:03
 

Hej! Jag har läst boken men har inte förstått hur handlingen slutas. Kan du var snäll och skriva hur handlingen slutas?
Tack!

Maria Oregistrerad 2015-01-06 16:02
 

Hm, vad är det exakt du inte förstår?

Ella Andrén Redaktionen 2015-01-07 09:31
 

Vad är det som händer att dem två islutet blir tillammans igen? Har det med det brevet som wintworth skrev och göra?

Maria Oregistrerad 2015-01-07 19:03
 

Okej, spoilervarning nu då – även om det är Austen – och med lite reservation för att jag inte har den helt färsk i huvudet: De borde ju ha gift sig redan innan romanen började, om inte hon fegat ur för att hennes familj inte tyckte att han var fin nog, och frågan är om de fortfarande älskar varandra. I slutet låter hon honom veta det indirekt genom diskussionen de för om ifall män eller kvinnor är de trognaste (där hon, om jag inte minns fel, säger att kvinnor åtminstone älskar längst sedan allt hopp är ute, eller något sånt). När han hör det skriver han det där brevet och låter henne veta att han fortfarande älskar henne, och sen är allt klappat och klart :)

Ella Andrén Redaktionen 2015-01-10 12:51
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?