Litteraturhistoriskt sett levde Austen på gränsen mellan upplysning och romantik och sällan märks det så tydligt som i Förnuft och känsla. Själv hör hon mycket mer till upplysningen än exempelvis de senare systrarna Brontë. Hennes torra humor och förkärlek för sarkasm, hennes vakna öga för tillvarons krasshet, alltsammans är drag man förknippar med upplysningen. I Northanger Abbey driver hon, om än kärleksfullt, med det överdrivna läsandet av skräckromantiska romaner och i Förnuft och känsla är det lillasyster Marianne som får förkroppsliga romantikens överdrivna känslighet och estetik.

Systrarna Elinor och Marianne, deras mor och yngre syster förvisas från sitt hem när fadern dör och deras halvbror och hans familj tar över godset. Svägerskan Fanny har inget till övers för makens familj och scenen där hon steg för steg leder honom från planer på att, i linje med ett löfte till den döende fadern, skänka dem den ansenliga summan 3000 pund till att inte ge dem några pengar alls ”just nu” är fullkomligt lysande i sin snikna vardagsbrutalitet. Som skicklig och underhållande birollstecknare förnekar sig Austen aldrig.

Både Elinor och Marianne förälskar sig; Elinor långsamt och försiktigt i Fannys bror Edward och Marianne plötsligt och handlöst i Willoughby, en stilig och hetlevrad främling. Ingen av männen är helt vad de utger sig för att vara och när systrarna ser sina förhoppningar grusade väljer de att hantera det fullkomligt väsenskilt. Elinor är urbilden av behärskning och förnuft, medan Marianne ohämmat hänger sig åt sin olycka och bokstavligt talat nästan dör på kuppen.

Jag associerar (som vanligt helt på tvärs med kronologin) till Christina Herrströms tonårsroman Glappet med de båda väninnorna som försöker växa upp och lära sig hantera kärlek och sexualitet och i slutänden väljer helt olika strategier för det (dessa fyra unga kvinnorna står ju också betydligt närmare varandra i ålder än säg Emma Thompson i Ang Lees Austen-filmatisering). Också i Glappet låter författaren karaktärerna personifiera olika livsstrategier, något som lätt kunde kvävt dem under ideologisk tyngd. Både Herrströms och naturligtvis Austens är emellertid för livfulla för det.

Personligen upplever jag Elinor som Förnuft och känslas solklara huvudperson och jag tycker nog att perspektivet och till och med slutet understöder den uppfattningen. Exakt hur lyckligt slutet egentligen är känns däremot ovanligt öppet för tolkning, och Mariannes och Willoughbys melodramatiska inflytande ger en ovanligt högtravande och kanske till och med lite krystad upplösning.

Kritik är emellertid relativt. Förnuft och känsla är inte min absoluta favorit, men att läsa (och läsa om) Austen är aldrig mindre än ett nöje.