Recension

: Vi i villa
Vi i villa Hans Koppel
2008
Wahlström & Widstrand
6/10

Samma som det alltid var, samma som det alltid var, samma som det alltid var

Utgiven 2008
ISBN 9789146218722
Sidor 178

Om författaren

Hans Koppel är pseudonym för Petter Lidbeck. Han är född 1964 i Helsingborg, är flerfaldigt prisbelönad barnboksförfattare. 2008 debuterade han under pseudonymen Hans Koppel som skönlitterär författare för vuxna med kritikerhyllade Vi i villa. Han bor i Stockholm med fru och dotter.

[caption id="attachment_27617" align="aligncenter" width="179" caption="Foto: Anna-Lena Ahlström"]Foto: Anna-Lena Ahlström[/caption]

Wahlström & Widstrand – Intervju med Koppel.

Sök efter boken

Jävla sjuttiotalister. Ni är ena förbannade snorungar hela högen. Ni vet inte ett skit om någonting och ändå är ni så fulla av er själva att ni håller på att spricka. Något fel gjorde vi när vi monterade ihop er. Normala människor tar det lite lugnt och ägnar en tanke åt någon annan ibland. Men ni, ni tänker bara på andra när ni undrar vad dom kan göra för er. På det området är ni jävligt påhittiga. Ni ljuger och maskar och pratar skit tjugofyra timmar om dygnet.

Det är på sidan 197 som man får känslan att till och med Pernilla Glaser tröttnar på sin egen huvudperson och hans evinnerliga vattentäta…

Vänta, fel roman. Sorry. Det där var alltså Pernilla Glasers Mitt rätta jag, som jag läste och recenserade för ett par veckor sen. Det här gäller Hans Koppels Vi i villa. Få se, vart har vi citatet…

Ibland är du löjlig. Som om hela världen var emot dig. Jag är ledsen över att behöva säga det, men allt kretsar faktiskt inte kring dig.

Såja. Ni ser? Helt annorlunda. Men åtminstone till en början ligger parallellen väldigt nära till hands. Båda romanerna handlar ju trots allt om nästan exakt samma sak: förortspappa med drömmar i ide och älskarinna vid sidan av vars liv plötsligt börjar rasa när hans fru upptäcker vad han har för sig, och som tar till alltmer desperata tokigheter för att hålla näsan över vattnet. Fast där, i själva upplägget och temat med den bortskämde som fått allt och inte vill ha det, slutar också i mångt och mycket likheterna mellan Glaser och Koppel. Där hon gör sin huvudperson till en tokrolig och ganska patetisk figur går han en annan väg, låter sin antihjälte komma undan med det och i stället börja bedriva regelrätt, om än småskalig, terrorism i sin förort. Om grannens ungar mobbar din unge, om korplaget i innebandy domineras av en skitstövel, om grannarnas gårdsfester är trevligare än dina… ge igen. Spela emot. Så split och förvirring.

Spontant är jag något så väldigt emot detta. Herregud, är det här uttjatat snart eller? Var inte det här med mörkret och desperationen i den välordnade villaförorten (ooo, I-landsproblem) gammalt redan när Tom Perrotta gjorde karriär av det? När sedan Koppel dessutom envisas med att skriva allt på en nästan uttorkat barskrapad prosa i andra person singularis, som för att tvinga läsaren att känna sig medskyldig, är jag så här nära att bara lägga ifrån mig boken.

Och jag är glad att jag inte gör det, för bit efter bit vinner han faktiskt över mig. Trots det krystade berättandet och det något uttjatade temat finns här ändå något visst. Koppel beskriver vuxenlivet och kontorsgänget som bara ännu ett högstadium, ännu ett innegäng där grabbjargongen går för att dölja att alla är uttråkade och den svagaste blir utmobbad – hur var det, skillnaden mellan pojkar och män är priset på leksakerna, vare sig dessa är nya bilar eller nya älskarinnor. Och sedan ger han sig in på vad som händer när någon slutar spela efter reglerna som vi lärt oss acceptera – den där friheten som väl med rätta kallas galenskap, och som slår minst lika hårt mot den galne som mot dem han gör sina smygattacker mot; det är lite Professor Chaos över honom. Visst är det överdrivet, men inte så extremt att det blir otroligt.

Kanske kan man säga något om ett samhälle utifrån vad dess påhittade psykopater gör. Patrick Bateman i Ellis American Psycho är rik som ett troll, fullständigt oförmögen att se andra människor som levande och ger sig på de svaga (om han nu gör det). Grégoire i Alain Mabanckous African Psycho är utfattig, har ingen kontroll över sitt eget öde och lyckas inte ens övertala sig själv att han är en seriemördare, alla andra är mäktigare än han. Och den namnlöse huvudpersonen i Vi i villa sitter fast i landet som flödar av mellanmjölk och lånekort, kommer ingen vart, och slår tillbaka mot världen genom att repa grannens BMW och skicka SMS i smyg.

Lagom, som allt annat i Koppels villaförort.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2008-08-15 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-16 22:01

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3008

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?