Recension

: American Psycho
American Psycho Bret Easton Ellis
1991
Norstedts
9/10

Anteckningar från en lyxvåning

Utgiven 1991
ISBN 9172632518
Sidor 412
Orginaltitel American Psycho
Översättare Einar Heckscher

Om författaren

Fotograf: Ian Gittler

Bret Easton Ellis. Född 1964. Kontroversiell. Skriver om sin samtid, använder sin bekantskapskrets, men skruvar allt minst tio varv. Debuterade med när han fortfarande gick på college. Skrev sedan The Rules of Attraction om sex- och drogfixerat collegeliv. Även Glamorama kom till efter extensivt researcharbete. Vad mer är självupplevt…

Sök efter boken

Patrick Bateman finns inte.

Och jag menar inte bara i verkligheten; han finns knappt här heller. American Psycho är ett porträtt av en man så fullständigt renons på alla mänskliga egenskaper att det enda som gör att han inte spärrats in är att han lever (tror sig leva?) i ett samhälle så ytligt att ingen märker det, där människor definieras enbart utifrån sina flickvänner, sina kostymer och sina visitkort; innanför finns ingenting. Patrick Bateman vet bara att han lever när han gör någonting; det är därför han måste göra långa listor av allt han gör – hur han gör sig i ordning på morgonen, vilken musik han lyssnar på (Phil Collins och Huey Lewis), vilka filmer han ser (Body Double om och om igen), var han köper sina kläder, och exakt hur han bär sig åt när han har ihjäl folk.

Ellis håller faktiskt inne med själva mördandet rätt länge; vi har känt Patrick (i den mån det är möjligt att känna en människa som är föga mer än ett skal) i över hundra sidor innan vi på allvar börjar ana den sidan av honom. Och det är nu boken verkligen blir svårsmält. För våldsscenerna är verkligen vidriga; detaljerade, sadistiska och så kliniskt beskrivna att man verkligen får ha en stark mage, men ännu vidrigare är kanske att det egentligen är enda tillfället då Bateman – eller över huvud taget någon i boken – uppvisar känslor eller fantasi. Han är bara mänsklig när han är som mest omänsklig. I övrigt har han anpassat sig så väl att han kan erkänna rakt upp i ansiktet på folk att han är en mördare, begå mord efter bestialiskt mord, behandla sina kvinnor som skit – och ingen i hans omgivning reagerar. I en värld där alla är en så perfekt spegelbild av varandra att de inte ens själva kan se skillnad märks det helt enkelt inte att han är en psykopat – eftersom något sånt skulle antyda att han faktiskt är annorlunda på något vis, och såna djur finns inte.

Händer egentligen något av allt detta utanför Batemans huvud? Det får vi aldrig egentligen veta. Precis som Ellis vägrar att varken hylla eller fördöma hans mördande vägrar han också att ge oss en objektiv sanning; vi får bara se det Bateman ser/tror sig se. Det var lite grann där som problemet med Mary Harrons filmatisering låg; så fort man visar ett mord på vita duken så har det hänt, då finns liksom ingen dubbeltydighet längre.

Jag tror inte två personer läser samma bok när de läser American Psycho. Den är så amoralisk och händelsefattig att den fungerar som en sorts litterärt Rorschachtest. Den kan läsas som en allegori; det är ingen slump att den inleds med orden ”I som här inträden låten hoppet fara” och slutar ”DETTA ÄR INGEN UTGÅNG”. Den kan läsas som samhällskritik – från alla håll: är den mot kapitalism, är den mot sedernas förfall, är den kvinnoförnedrande, driver den med västvärldens machoideal…? Den kan läsas som en psykologisk (-otisk) thriller: kommer han att åka fast och få sona sina brott? Och slutligen kan den förstås även läsas som ren, rå, guckig våldspornografi. Och frågan som titeln ställer blir egentligen aldrig besvarad; vem är egentligen psykopaten? OM världen är som Bateman beskriver den – vem kan då kallas frisk?

Ellis lyckas förvånansvärt väl med att hålla vårt intresse trots att boken egentligen fullständigt saknar handling (Patrick vaknar. Patrick klär på sig. Patrick äter. Patrick mördar. Upprepa.) eller karaktärer som man kan ha minsta sympati med. Det har skrivits bättre böcker än American Psycho. Det har skrivits mer tänkvärda, politiskt korrekta och njutbara böcker. Det eviga berättandet i första person av en man som (när han inte mördar) är en riktig tråkmåns blir lite långrandigt ibland – men det är en del av poängen. Klarar man av den är detta en unik, fascinerande, otäck liten bok som förtjänar att läsas.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2004-08-20 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-31 00:24

Kategori: Recension | Recension: #1305

5 kommentarer

1. Vad har hänt med det gamla härliga omslaget med kniven? Det fick iaf igång mig.

2. Glöm för guds skull inte Whitney Huston! Det är ju det som gör hela grejen!

Missy Smith Oregistrerad 2004-08-21 11:54
 

(Har bara läsa American Psycho)

Jag tycker filmatiseringarna av både American Psycho och Rules of Attraction är riktigt bra. Den senare är en av mina favoritfilmer på senare tid. Såg Less Than Zero för ett par dagar sedan och den var inte någon höjdare. Inget av Ellis' mörka humor fanns med där – vill man se en bra knark-är-dåligt-film kan man se Requiem for a Dream istället.

Robert Oregistrerad 2004-09-08 08:07
 

Jag orkade med att lista alla låtar som tas upp.
http://martinbirkeldh.wordpress.com/2007/10/13/american-psycho/

Har svårt att försvara en bok med detaljerad tortyr. Utan det hade boken kunnat vara riktigt bra.

Martin Oregistrerad 2007-10-14 02:05
 

Åh, älskade verkligen alla detaljer i boken om hur dödandet går till.
Heöt underbart.
Blev så besviken på filmen, dom visade ju INGET!
Nä tacka vet jag Saw filmerna, och Am Psycho BOKEN!

Cosmo Oregistrerad 2009-02-11 16:55
 

[...] alls, åtminstone inte på ytan. Less Than Zero är inte i närheten av den våldsporrexplosion som dess skandalösa storebror blev, men det är ändå en roman som kan läsas för chockvärdet. Clay är 18, född och uppvuxen [...]

 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?