Krönika

Om att råka föreställa sig miljöer

Det är besynnerligt. Innan man ankommer till en ny miljö har man en bild av hur det ska se ut. Det är inte så att man medvetet kalkylerar fram att hon kommer nog stå där, han kommer nog sitta där, och där kommer nog en fåtölj vara placerad – antagligen luggsliten och obekväm. Istället växer bilden fram på ett mer påsmygande, skugglikt sätt. Man är försenad och gissar att nu har de börjat utan mig, och man bara råkar föreställa sig något slags fragment, att någon tittar på armbandsuret eller sneglar mot dörren där man redan borde gjort entré.

Tydligast har det varit innan resor. Plötsligt har jag kommit på mig själv med att på ganska obefintliga grunder ha målat upp en tydlig bild av hur de folkspäckade gatorna är lagda, hur skyltfönstren vimlar av spegelbilder och hur nickande kypare slussar in uppklädda sällskap i restaurangerna. Hur folk slöar över bardiskar med halvsänkta ögonlock, hur stadstrafiken går långsammare än turiststråken och hur hotellrummets vita väggar är placerade. Just hotellrummet brukar vara det första jag upptäcker ha föreställt mig. Märkligt nog är det ofta något redan besökt som återanvänds, eller ett slags ologiskt pussel av flera gamla hotellrum.

Vid ett tillfälle flyttade jag till en plats utan att innan veta hur den såg ut. Jag skulle bo där i knappt ett år, och måste verkligen ha haft arkitektur, infrastruktur, möblering, tapeter och takhöjd klart för mig. Jag måste verkligen ha haft en mycket tydlig bild av hur det skulle se ut. För detta är vad som är det besynnerliga – att i samma stund som man drabbar samman med verkligheten, försvinner den tidigare föreställningen spårlöst. Verkligheten tar plats istället för fantasin, som om man skulle skölja bort en färgglad målning från en fönsterruta. Bilden försvinner. Något annat träder fram istället. Och aldrig kan jag minnas hur bilden sett ut.

På samma sätt föreställer man sig platser, utan att egentligen tänka på det, medan man läser. Det är ju alltid välkommet med trovärdigt ihopsnickrade miljöbeskrivningar, men flera gånger har jag tagit mig själv på bar gärning med att ha återanvänt en omgivning från verkliga livet. "Brott och straff" utspelar sig delvis på min hemstads dassigaste krog. Morfar och Pyret i "Äldreomsorgen i övre Kågedalen" bor i (en dock kraftigt förvrängd version av) min polares sommarstuga. Första delen av Tomas Tranströmers dikt I det fria äger rum i skogen jag tvingades orientera i som lågstadieelev.

Och på samma sätt är det också innan jag läser en bok, att jag innan läsningen fått veta i vilken tid och i vilken miljö den tar plats, och utifrån detta intryck råkat gissa i vilka slags rum eller på vilka slags gator huvudpersonen kommer vistas. Och att alltid, alltid suddas min föreställning bort av det egentliga. Det finns en orättvisa i det, att något går förlorat. Därför ska jag börja spara tankegångarna innan de försvinner, jag ska noggrant lägga dem på minnet. Jag ska bli rikare på miljöer. Till slut kommer jag kanske inte att kunna hålla isär dem. Det blir spännande. Det blir besynnerligt.

Johan Wirdelöv

Publicerad: 2004-08-19 21:02 / Uppdaterad: 2004-08-19 21:02

Kategori: Krönika

2 kommentarer

Skoj iakttagelse.
Då och då stämmer faktiskt ens hemmålade tavla med verkligheten som man aldrig har sett – det är lite kusligt.

Från: Morgonstund Oregistrerad 2004-08-20 07:04
 

Träffande poäng, lite likadant är det med ansikten tycker jag. de går oftast inte att se en litterär persons ansikte framför sig i sin helhet, bara konturerna och om det dock går så är det för att man lånar ansiktet från verkligheten!

jonn Oregistrerad 2005-01-11 00:45
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?