Recension

: Den anatomiska teatern
Den anatomiska teatern Linda Örtenblad
2004
Albert Bonniers förlag
7/10

Varför blir det inte tråkigt?

Utgiven 2004
ISBN 9100102636
Sidor 211

Om författaren

Linda Örtenblad, född 1972, är uppväxt på Södermalm men bor i ett torp i Vallentuna. I flera år har hon arbetat som matros på ångfartyg i Stockholms skärgård och arbetar idag på bibliotek.

Sök efter boken

Tre berättelser. Gemensamma teman finns, men de enda konkreta kopplingar jag lagt märke till är en leverfläck på en kvinnas hals, samt när någon liknas vid en gris. Fast det spelar som tur är ingen roll. Det finns tillräckligt med annat att fundera över i debuten Den anatomiska teatern.

Den första historien, Mareld, utspelar sig på en grådisig havsstrand på vilken berättarrösten sitter och håller den febriga apan Boee i handen. Längre bort finns också M., han bygger sandslott och fastnar med blicken på vågorna. Genom berättarröstens tankar ges tillbakablickar: hur hon växte upp med Boee som ett syskon, tillsammans med M. och O. på en forskningsstation, hur O. lämnade dem, hur Boee skickades ut i rymden och sedan återvände bedrövligt medtagen av resan.

Kroppens tal, den mellersta berättelsen, äger rum vid kräftodlingen, i skogen och i huset mannen och kvinnan bor i. De väntar barn, men en dag finns fostret inte längre i kroppen. Samtidigt hittar mannen en litografi av en obduktion från 1700-talet, en bild som förbryllar honom på ett märkligt sätt. Kvinnan undrar över sitt foster.

Vinterträdgården är namnet på tredje historien, och i just en sådan trädgård ligger en håglös och asocial man, hemkommen efter att ha opererat in grisceller för sin överlevnads skull. Inomhus finns Ella, som inte kommer ut till honom eftersom att hennes rullstol är för bred, och för att han förbjudit henne. Också finns berättarrösten, som klappar om "grismannen" och begraver döda småfåglar tills naglarna får sorgkanter.

Men glöm det. Det är inte viktigt. Vad som sker på det konkreta planet är inte vidare representativt för boken, och det är inte heller där styrkan ligger. Att bilda sig en uppfattning om boken utifrån ovanstående sammanfattningar vore en grav orättvisa, det enda som egentligen är värt att nämna av detta är kräftodlingen, som väl är en hyfsat intresseväckande och specifik miljö. Samt det försvinnande fostret – själva mystiken i ett foster som plötsligt inte längre finns i livmodern är en typ av mystik som är genomgående för resten av boken.

Vid en första tankegång får jag för mig att mystiken kommer sig av alla oklarheter som förekommer, till exempel utelämnande av personnamn och tidsangivelser, varav det sistnämnda också ger en känsla av tidlöshet. Men det är mer än så. Örtenblad leker med ljuset. Hon lurar fram en stämning när ljuset speglas i fruset glas, när det strålar fram ur diset, och när det inte ens är där för att det inte når ner i kräftornas dyiga vatten. Och vid sidan av ljuset är karaktärernas beteendemönster den mest bidragande orsaken till den subtila stämningen, lågmäldheten och stillsamheten. För man är rätt tystlåten om man är någon i Örtenblads bok. Man pratar inte så mycket med varandra, men tänker desto mer.

Och det är här den egentliga handlingen utspelar sig: i tankarna, i de inre monologerna. Vad personerna tänker och känner, hur de upplever varandra, hur de finner sig inför väggarna, rummen och utsikterna, hur de får sina tillstånd klädda i ord. Känslornas art är av den lite besvärligare sorten, det är mycket undflyende rastlösheter och gnagande kluvenheter, tröttheter och känslan av en grå hinna över ögonen. Annars vore det också representativt att rada upp ett gäng tematiska nyckelord. Som dessa: kropp, djur, avstånd, jord, vatten, luft och avsked. Och så ljus då.

I efterhand läser jag att Örtenblad önskar läsaren en egen relation till texten, att hon inte gör anspråk på tolkningen. Åh tack. Vilken befrielse. Boken hade varit smått ohygglig om den haft ärendet att tvinga ut läsaren på jakt efter symbol på symbol på symbol, vilket jag till och från oroat mig över. Eller rättare sagt, läsningen hade givetvis inte varit sämre för den skull, men jag hade i efterhand känt mig snuvad på det naturliga och istället sett tillbaka på en mer konstruerad och sökt bok. Det hade varit synd, för jag har en annan viktig fråga att fundera över.

Nämligen denna: varför blir det inte tråkigt? Jag förvånas över att inte ledsna när konflikterna är så jämnt utbredda och de dramaturgiska topparna är så nedtryckta. Den så stadigt flytande finstämdheten och melankolin borde ha övergått till tristess ganska tidigt. Men det gör den inte. Istället håller intresset för karaktärerna i sig, och jag vill stanna i den väl utsnidade stämningen. Och även om det aldrig blir någon rejäl dramatik brukar jag när stiltjen börjar bli lite väl långvarig ryckas upp av något mer bildmässigt häftigt – någon köttslig, blodig, nästan äcklig tanke. Och dessutom måste jag ange språkföringen som en pålitlig grogrund för mitt läsengagemang.

För Örtenblads språk är högst finemang. Det balanserar snyggt mellan att ge starka, påtagliga sinnesintryck på ett precist och välavvägd sätt, och att måla upp mer drömska och abstrakta motiv. Ett bra exempel på denna balans är hur just temat kroppen växlar mellan att ibland beskrivas på ett medicinskt, kliniskt och nästan akademiskt sätt, och att lika ofta beskrivas på ett mer luddigt och svävande sätt. Språket är träffande, tonsäkert och känns genomarbetat.

Nej, det blir konstigt nog aldrig tråkigt. Istället är det välkomnande och behagligt. Jag tjusas av språket, av hur temana återkommer, av hur ljuset används, och av hur hög igenkänningsfaktor vardagsdetaljerna lyckas ha utan kännas slitna. Och så gillar jag ju förstås kräftodlingen, med sitt ihärdiga knipsande och sin dyiga mystik. Allt detta sammantaget gör att jag helt säkert bortser från de få meningar av mer tveksam naturlighet som trots allt finns: "Han dricker hennes mjuka värme med blicken." eller "Att ni inte hör tystnaden som kväver mitt skrik."

Textutdrag (Visa/göm)

Johan Wirdelöv

Publicerad: 2004-08-20 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-31 19:50

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1305

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?