Recension

: Lunar Park
Lunar Park Bret Easton Ellis
2005
Picador
8/10

Att vara eller inte …

Utgiven 2005
ISBN 0330439596
Sidor 308
Språk Engelska

Om författaren

Fotograf: Ian Gittler

Bret Easton Ellis. Född 1964. Kontroversiell. Skriver om sin samtid, använder sin bekantskapskrets, men skruvar allt minst tio varv. Debuterade med när han fortfarande gick på college. Skrev sedan The Rules of Attraction om sex- och drogfixerat collegeliv. Även Glamorama kom till efter extensivt researcharbete. Vad mer är självupplevt…

Sök efter boken

Lunar Park har ett skyddsomslag där titeln och författarens namn stansats ut som ur ett plåtark. Viker man bak skyddsomslaget för att se vad det är som skymtar genom hålen ser man en bild av författaren … men en bild som man lagt ett enkelt photoshopfilter på så att det bara nästan överensstämmer med verkligheten.

Nej, det här är inte dagensomslag.com. Men på något vis känns det som en bra sammanfattning av boken: tittar man genom Lunar Park ser man en lätt förvanskad bild av Bret Easton Ellis.

För boken börjar ju som en ren självbiografi, modell ärlig. Över de första 30 sidorna öser han upp allt som hänt honom, om det svåra förhållandet mellan honom och hans far som fick honom att skriva Less Than Zero och American Psycho, hur rik och berömd det gjorde honom, alla kvinnor, alla droger… om vi säger så här: om H&M hade anlitat Ellis att göra reklam för något hade de sparkat honom efter den här boken. Han svär att vartenda ord är sant, vartenda hotellrum, varenda crackdealare, varenda skådespelerska… och sen fortsätter han berätta om dagens Bret Easton Ellis, som lever med fru och två barn i en rik villaförort. Och som bit för bit börjar terroriseras av minnen, spöken, och till slut sina egna romanfigurer. Någonstans där blir det väldigt uppenbart att romanens berättare Bret Easton Ellis nästan, men inte riktigt, är identisk med verklighetens Bret Easton Ellis.

I vanlig ordning skäms han inte över att låna inspiration; skulden till både Stephen King och den japanska skräckvågen är uppenbar. För att inte tala om att han, utan att skämmas ett dugg, bygger handlingen runt Hamlet – han sitter i sitt hus på Elsinore Lane och blir hemsökt av sin döde far, och tvekar oupphörligt på vad han ska göra åt saken. Och som skräckis behöver den inte skämmas för sig; jag menar, snackar vi monsterkvalitet finns det definitivt trevligare figurer att ha efter sig än Patrick Bateman – speciellt om man är den som hittat på honom. Och finns det egentligen någon miljö som passar bättre för en kontroversiell, bisexuell våldspornograf att använda som bakgrund för en skräckhistoria än den ultimata medelklassdrömmen: villa, volvo och vovve?

Men ändå, att kalla detta en skräckroman känns ungefär som att kalla Hamlet en pjäs om svärdfäktning. För varje gång man tror man vet var man har honom vänder han och sticker åt ett annat håll, varvar skarp satir med rent guck, samhällskritik med oförskämt självförhärligande, realism med meta… och på något vis blir det också den där självbiografin det börjar som. Ellis skriver ihop en nidbild av sig själv (bokens Ellis skriver på en roman som heter Teenage Pussy) och ställer honom till svars för det han gjort; man kommer inte ostraffat undan med att göra idoler av psykopater med motorsågar, det slår alltid tillbaka. Men mot det ställer han upp ett hem&skola-samhälle där alla barn går på psykofarmaka och alla par i terapi. Jo, för efter all diskussion om vad Ellis egentligen står för med sina tidigare romaner outar han sig nu som moralist. Vad spelar det för roll, verkar han mena, om han skapar ett monster eller två när hela samhället går ut på att göra känslokalla monster av människor?

Kanske, ska sägas. Om boken har en svaghet är det väl just att det myckna hoppandet gör det till skitkul läsning, men var är Ellis egen röst? När han nu för en gångs skull verkar öppet ta ställning, och det i eget namn – menar han det, är det romanens Ellis säger verkligen det verklighetens Ellis menar? När han nu äntligen ropar "Vargen kommer!", är det meningen att vi ska tro honom?

Vare därmed hipp som haver, för vem fan behöver egentligen en stenrik författare för att tala om för en hur världen ser ut. Lunar Park är rejält underhållande, med en författare som plockar isär både sin omvärld och sin egen myt, skrattar gott åt bitarna, men sedan sätter ihop dem till något som åtminstone ser ut som det mest ärliga han skrivit. Och för första gången kommer man ifrån en Ellis-bok med en gnutta hopp om mänskligheten trots allt.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2005-09-30 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-31 00:22

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1774

7 kommentarer

dagensomslag.com är en riktigt bra idé, den borde nån ta tag i. eller veckansomslag.com kanske. det finns otroligt mycket snygga skiv- och bokomslag som behöver lyftas fram.

Rikard Oregistrerad 2005-09-30 09:39
 

Riktigt dålig bok, totalt slöseri med tid att läsa denna. Telefonkatalogen känns mer innovativ och intressant.

Mattias Oregistrerad 2006-04-05 11:56
 

Men Mattias! Skriv inte så precis när jag tänkt beställa pocketversionen som precis kommit ut!

Niels Oregistrerad 2006-05-13 19:53
 

Mattias vet inte vad han snackar om. Mycket bra bok, skaffa den i lugn och ro, Niels.

Jack Oregistrerad 2006-05-13 23:56
 

Ellis sviker aldrig. Gillar man inte detta, gillar man inte Ellis. Boken är mycket bra och underhållande. Svårt att lägga bort…

Rickard Oregistrerad 2007-08-29 14:28
 

[...] som i Ellis förra roman (och till viss del i alla hans romaner) är det alltså en del meta här: Imperial Bedrooms-Clay [...]

 

[...] Andra som läst: Olika sidor, Dagens bok. [...]

 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?