Recension

: Less Than Zero
Less Than Zero Bret Easton Ellis
1985
Vintage Books
8/10

Ett fall och ingen lösning

Utgiven 1985
ISBN 9780679781493
Sidor 208
Språk Engelska

Om författaren

Fotograf: Ian Gittler

Bret Easton Ellis. Född 1964. Kontroversiell. Skriver om sin samtid, använder sin bekantskapskrets, men skruvar allt minst tio varv. Debuterade med när han fortfarande gick på college. Skrev sedan The Rules of Attraction om sex- och drogfixerat collegeliv. Även Glamorama kom till efter extensivt researcharbete. Vad mer är självupplevt…

Sök efter boken

”Everything means less than zero”, sjöng Elvis Costello. Jag läste Bret Easton Ellis debutroman Less Than Zero för första gången efter att jag läst och förälskat mig i American Psycho, och det var några år sedan. Så innan jag läste hans nya uppföljare till den tänkte jag att jag skulle göra ett återbesök i Los Angeles 1985 – för ärligt talat mindes jag inte mycket av vad som händer i den.

Vilket inte är så konstigt, det händer ju faktiskt inte så väldigt mycket alls, åtminstone inte på ytan. Less Than Zero är inte i närheten av den våldsporrexplosion som dess skandalösa storebror blev, men det är ändå en roman som kan läsas för chockvärdet. Clay är 18, född och uppvuxen i Kalifornien med rika föräldrar, och kommer precis hem från första terminen på universitetet för att fira jul i L.A. I fyra veckor gör han inte mycket annat än att gå på en ändlös radda med fester, snorta koks, sola, knulla med allt som rör sig, undvika varje samtal som hotar att dra mot något meningsfullt men hela tiden flyter ut i ett enda långt vem-ligger-med-vem-dealar-till-vem-är-död. Som alltid hos Ellis är det mycket yta, men den sortens glitziga, glamorösa yta som så uppenbart är en satir att både läsaren och huvudpersonen knappt ens vågar fundera på vad som saknas under den.

”But you don’t need anything. You have everything,” I tell him.
Rip looks at me. ”No. I don’t.”
”What?”
”No. I don’t.”
There’s a pause and then I ask, ”Oh, shit, Rip, what don’t you have?”
”I don’t have anything to lose.

… OK, där har vi både temat och romanens stora fel. Ellis var 19 när han skrev Less Than Zero och allt annat än subtil. Och visst har vi hört allt det där om tomheten under 1980-talets succéjakt och materialism (Ellis böcker är amoraliska; Ellis själv är ganska rejält konservativ på många punkter), men det som ändå gör romanen till en jävla läsupplevelse är själva berättandet: ett fritt fall genom en generation som inte har något att hålla sig fast vid. Clay talar i korta, frenetiska kapitel, som en detektiv som fått ett fall att lösa och gör allt för att hålla sig borta från det, gör allt för att undvika att ta ställning. Lustigt nog kommer jag att tänka på Thomas Pynchons griftetal till 60-talet, Inherent Vice, som utspelar sig 15 år tidigare och skrevs 25 år senare. Clay är född 1967, the summer of love, målet för Amerikas tåg västerut, där allting fastnade på stillahavskusten och rökte på och sålde sin själ. Nu är det bara horror vacuii kvar – och jag menar horror: här finns varulvar, spöken, vampyrer mellan raderna. De finns inte på riktigt, förstås. Men detta är ju Hollywood; ingenting finns ju på riktigt här.

And before I left, I read an article in Los Angeles Magazine about a street called Sierra Bonita in Hollywood. A street I’d driven along many times. The article said that there were people who drove on the streets and saw ghosts; apparitions of the Wild West. I read that Indians dressed in nothing but loincloths and on horseback were spotted, and that one man had a tomahawk, which disappeared seconds later, thrown through his open window. One elderly couple said that an Indian appeared in their living room on Santa Bonita, moaning incantations. A man had crashed into a palm tree because he had seen a covered wagon in his path and it forced him to swerve.

Så ska det låta, ja; unge herr Ellis kunde skriva. Allt Clay och hans så kallade vänner lärt sig är yta, de har inget språk för något annat, de kan inte förklara varifrån desperationen och den namnlösa gråten kommer. Den bara finns där. Hur vaknar man från en mardröm om den är allt du drömt om? Då börjar du, förr eller senare, leta efter djup i Huey Lewis-låtar. Men under det finns ändå en sån jävla närvarokänsla, som varken moraliserar eller förenklar. Ellis är en cyniker, en våldsam svart humorist, men på gott och ont har han ingen ironisk distans. Less Than Zero betyder, just då, allting.

Björn Waller

Publicerad: 2010-09-01 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-31 00:13

Kategori: Recension | Recension: #3848

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?