Krönika

Ett människovärdigt sätt att läsa på

En av de sista dagarna på sommarlovet fiskar jag fram en gammal DN söndag för att fördriva en stund. I den skriver deras litteraturskribent Lotta Olsson att en av bokens främsta kvalitéer är att man kan uppleva saker utan att sätta sig själv i fara. Och så är det ju. Jag har precis läst ut Therese Bohmans romandebut Den drunknade (recension kommer) och upplevt den där krypande obehagskänslan som suggestivt spännande romaner alltid ger mig. Nervkittlad och på helspänn har jag läst för att få se vad som händer och hur det skall gå. Hela tiden utan att så mycket som ett hårstrå har böjts på mitt eget huvud.

Men det är skillnad på spänning och spänning. Medan jag kan uppleva en kittling av att något otäckt och livsfarligt händer i en rent fiktiv roman känns det äckligt och smutsigt när samma sak skildras om det ligger verkliga händelser bakom. Det är nog därför jag har så svårt att läsa skönlitterära romaner som säger sig baseras på sanna historier. För hur skall jag kunna sitta på helspänn och med skräckblandad förtjusning njuta av en bok i tryggheten i min egen soffa då jag vet att det faktiskt hänt, på riktigt?

Men det är inte bara skillnad på verklighet och fiktion, utan även på verklighet och verklighet. Medan jag lite överlägset förkastar de flesta verklighetsanknutna böcker, ofta självbiografier med hemska historier om kvinnomisshandel, incest och annat, som skräp läser jag gärna facklitterära böcker och reportageböcker även om det förekommer systematiska övergrepp, mord i långa rader och oerhörd fattigdom. Motsägelsefullt, ja visst.

Egentligen kan jag inte förklara varför jag anser att det ena är bättre än det andra (moraliskt, eller vad man nu skall kalla det, sett alltså). Möjligtvis beror det på att jag i min snobbism ser de ”seriösa” fack- och reportageböckerna som viktiga för någon slags personlig utveckling hos mig själv. Att de har en slags allmänbildande funktion där hemskheterna är nödvändigt ont för att jag skall få den rätta bilden av det som skildras.

Men efter att i sommar ha parallelläst Lasse Wierup och Erik de la Regueras bok Kokain – Drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman och Håkan Thörns Solidaritetens betydelse inser jag att den enskilda människans perspektiv är nog så viktigt för att få en nyanserad bild av en fråga. Medan Thörn håller ett avstånd till det han skildrar kastar sig Wierup och de la Reguera in i de människors historier som berättas för dem med liv och lust. Visserligen blir det mindre objektivt och mer onyanserat på så sätt, men å andra sidan blir det livfullt och inte så kliniskt. Det blir inte enbart en analys av skeenden, utan även en berättelse om människor.

Självklar inser jag att det ofta behövs distans till de människor en sak berör för att behålla trovärdighet och objektivitet. Samtidigt så ser jag att det finns en poäng i att gå ned på individnivå eftersom man annars tenderar till att fastna i strukturella diskussioner och analyser, ofta med en förlorad människosyn som följd. En människas liv blir mest bara statistik i teser som kräver bevis.

Kokain – Drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman får mig att komma till insikt om att det, för att komplettera den bild en rent facklitterär bok ger mig, finns en poäng i att läsa de böcker jag tidigare avfärdat. Jag kommer inte att läsa dem för att gotta mig i en historia, utan för att nyansera den bild som skapas i de ofta sterila facklitterära böckerna. Ett lite mer människovärdigt sätt att läsa på helt enkelt.

Maria Carlsson

Publicerad: 2010-08-31 21:16 / Uppdaterad: 2010-08-31 22:30

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?