Recension

: Den drunknade
Den drunknade Therese Bohman
2010
Norstedts
7/10

Dallrande värme, död och förruttnelse

Utgiven 2010
ISBN 9789113027203
Sidor 171

Om författaren

Therese Bohman, född 1978, är författare och kulturjournalist bosatt i Stockholm. Hon debuterade med den uppmärksammade romanen Den drunknade (2010). Hennes andra roman Den andra kvinnan nominerades till Nordiska rådets litteraturpris och den tredje, Aftonland, till Augustpriset.

Sök efter boken

I Den drunknade har vi två systrar, Marina och Stella, och så har vi Stellas man, författaren Gabriel. Stella och Gabriel bor i ett hus på landet i Skåne, Marina kommer dit på besök. Gabriel och Marina attraheras av varandra, de inleder en relation.

Själva grundförutsättningarna i romanen är på intet sätt unika, utan det är mest bara ännu en historia om ett triangeldrama och förbjuden passion. Skillnaden är att Bohman drar berättelsen ännu ett varv och skapar något nytt ur en tillsynes urvattnad och ofta berättad historia. Hon stannar inte vid det klassiska triangeldramat, utan låter omärkligt berättelsen glida över i en slags thrillerartad variant.

Karaktärerna i Bohmans bok har inget egenvärde i sig, utan de är alltigenom platta stereotyper, funktioner för att fylla den uppgift de har i texten. Stella och Marina är redan från början dömda att gå under. Gabriel är den upphöjda mannen styr över systrarna likt en allsmäktig gud. Nyckfull och krävande.

Men om karaktärerna är platta och livlösa är Bohmans miljöskildringar desto mer levande. Jag gillar hennes sätt att gestalta på, hur hon bygger upp ett nät av subtila antydningar och detaljerade beskrivningar. Historien i Den drunknade är i sig inte dynamisk utan det är den förtätade stämningen och ödesmättnaden som får mig som läsare att sitta som på nålar. Hennes sätt att skildra vad som händer med små, nästan omärkliga, gester gör att jag till en början inte uppfattar det dolda hot som finns i texten. Visserligen är den tryckande, dallrande och nära nog sjukliga värmen som redan från början råder i boken nog så illavarslande, men det är först efter ett bra tag som det går upp för mig vari hotet ligger.

Min väg till insikt löper parallellt med huvudkaraktären, Marinas. Visserligen har jag hela tiden mina aningar om hur saker ligger till, men Bohman har kontroll över läsakten och låter mig aldrig springa för långt fram i tanken. Allt sker på hennes premisser och direktiv. Denna kontroll samt närheten till Marina gör att det absurda som sker framstår som logiskt, att allt är ödesbestämt och följer en slags förutbestämd orsak-verkan-väg. Som att man måste förlita sig på att det som händer är det rätta eftersom det på något sätt är sagt att det måste ske.

Det drunknade är ingen otäck bok, även om det krypande obehaget hela tiden finns där. Eftersom känslan av att allt är förutbestämt hela tiden genomsyrar läsningen finns det inget utrymme för obehag, mer för acceptans, en slags deterministisk inställning om att det som måste ske sker. Att allt är som det måste vara.

Maria Carlsson

Publicerad: 2010-09-02 00:00 / Uppdaterad: 2010-09-01 19:15

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3850

4 kommentarer

nu har jag inte hunnit läsa så långt i boken än, men vet inte om jag håller med dig om att språket är så bra. visst skapas det stämning och känslor och scener som stannar tiden. men språket tycker jag många gånger använder sig av ganska nötta, klassiska bilder. bara på de första sidorna ”slår värmen emot som en vägg”, ”solen skiner fortfarande obarmhärtigt”, ”ligger himlen blå som en kupol”. men det kanske behövs för att skapa stämningen och berätta det som ska berättas?

Emelie Novotny Redaktionen 2010-09-02 11:34
 

Snarare är det nog som så att jag inte har något emot klassiska bilder. Jag anser inte att man behöver hitta på nya sätt att gestalta saker på bara för att. Så länge som de gamla då de gamla fortfarande skapar assosiationer och fungerar i sitt sammanhang så fungerar de bra i min mening.

Maria Carlsson Redaktionen 2010-09-05 21:34
 

jo. kanske så. jag är ju rätt känslig mot det som känns slitet. men jag tror faktiskt att den här boken kommer undan med det, för det ligger en sån närvaro i den. sådär att jag inte ville släppa den. och när den var slut började jag om från början igen.

Emelie Novotny Redaktionen 2010-09-06 10:34
 

Jag tänkte faktiskt inte alls på att språket skulle vara dåligt. Tyckte att Bohman målade upp verkligheten så att jag kunde känna den, obarmhärtigt gled in i den utan val. Det har kanske delvis med närvaron att göra, men också med sättet att beskriva exempelvis blommor så att jag ser dem, nästan känner doften. Fast jag är helt kär i den här boken, jag kommer säga emot allt ni säger hihi! Är däremot glad att jag inte läste recensionen innan jag läste boken. Även om det var en bra recension tycker jag du avslöjar för mycket, eller kanske är det bara jag som gillar när man verkligen inte vet så mycket på förhand.

Lina Arvidsson Redaktionen 2010-12-09 14:04
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?