Utgiven | 2000 |
---|---|
ISBN | 911300641x |
Översättare | Einar Heckscher |
Om ordet Prada inte får dig att associera till… whatever, kan du glömma att du skulle få något ut av att läsa den här boken. Gå ut och köp de tre senaste årens utgåvor av Vogue, The Face, Elle etc, läs dem och försök sedan igen.
Dock: LÄS INTE DEN SVENSKA ÖVERSÄTTNINGEN; INTE ENS OM DU; MOT ALL FÖRMODAN; DEFINIERAR DIG SOM EN MEDLEM AV GENERATION X.
We love Bret Easton Ellis. Därför gör det oss mycket ont att såga Norstedts utgåva. Originalet utkom 1998. Det har alltså tagit två år att pressa fram denna smörja, denna vederstyggelse. Är det verkligen nödvändigt att översätta böcker av denna typ? De som läser Ellis, typ 15- 53,5-åringar, kan engelska. Och kan de inte det förstår de heller inte syftningar och fenomen, och då har de ändå ingen behållning av Glamorama.
Alltså: Onödig översättning.
Innan vi drar några sköna exempel på hur Heckscher har slaktat Glamorama ska vi förklara handlingen, i den mån den kan förklaras alltså.
Victor Ward är en av de vackra människorna, samtidigt som han är en riktig loser. Pappa är inflytelserik senator och flickvännen Chloë en av de riktigt stora supermodellerna. Själv har Victor sökt tre gånger till MTV Real world New York utan att lyckas komma med. Victor glider runt i kändisvärlden ganska obekymrat och inget som händer i omgivningen intresserar honom. Eftersom det inte spelar någon roll.
Inget spelar någon roll.
Ett slags Främlingen i ny tappning, men fullproppad med psykofarmaka.
Plötsligt börjar mystiska, obehagliga saker att hända och Victors bekväma tillvaro vänds totalt upp och ned. Det som händer är något så otroligt och så otäckt att Glamorama måste sägas vara mer serie än den av Ellis romaner man helst förfasar sig över, American Psycho. Berättartekniken gör att inget känns säkert, du kan aldrig veta vad som är fiktion, vad Victor ser i hallucinationer eller vad som egentligen händer i berättelsen.
Victor is sooo very shallow, och tror sig vara (eller är, beroende på tolkningsmetod) med i en film om hans liv, en filminspelning som i sin tur filmas av MTV som i sin tur omges av ett reportageteam från Details, typ.
Alltså behöver han inte bry sig om allt hemskt runt omkring honom, är helt enligt manus. Flera gånger dyker Christian Bale (eller någon som spelar Christian Bale?) upp i olika statistroller i Victors film (liv?). Bale spelade, som ni alla vet, superpsykopaten Patrick Bateman i filmatiseringen av American Psycho.
Undrar ni hur det har gått för Patrick Bateman? Jodå, han lever och frodas och dyker också upp i Glamorama! Han har numera ett eget vapenmärke. Spooky…Det är som om David Lynch skulle regissera skrivandet av den här boken.
Nu är det dags:
Ellis: "Love the outfit."
Heckscher: "Gillar verkligen sviden." (Var är Uffe Lundell? Står han runt hörnet?)
Ellis: "Spare me baby, but you are supergreat."
Heckscher: "Skona mej baby, men du är superhäfto." (sic!)
Ellis: "You crazy chick."
Heckscher: Drar till med det käcka "tokfia".
Ellis: "pitcher" (en kille som försöker kränga manus/idéer till typ producenter)
Heckscher: "limjohan" (något helt annat)
Så här fortsätter det. Det här är utdrag från ungefär två sidor. Då kan ni tänka er. Det bara fortsätter och fortsätter och fortsätter tills man spyr. Vilket inte tar så lång stund. Det Heckscher har gjort är beundransvärt på sitt sätt. Han har lyckats spränga in svenska slanguttryck från sekelskiftet och fram till typ 1985 i samma bok. Tyvärr utspelar sig boken det är meningen att han ska översätta typ 1995. Tough call.
Risigt läge, skulle nog herr Heckscher säga. Det finns flera ställen i boken som tyder på att han inte ens är förtrogen med det engelska språket på ett elementärt plan. Hur kan annars "pasta maker" (pastamaskin) bli "pastabagare". Krävs det ingenting för att få bli översättare?
Hallå Norstedts!
Vad tänkte ni på när ni lät en (förmodligen, med tanke på språkdräkten) 60-taggare översätta en bok på contemporary american english? På vissa sätt är översättningen mer skrämmande än bokens blodiga historia. Nej, vänta! Vi ändrar oss! Läs istället den svenska översättningen. And be afraid. Be very afraid…
Ps. Originalversionen ger vi en 8:a i betyg, denna patetiska sörja en 1:a. Ds
————————————————–
Recensionen är samskriven av Anna Larsson och dagensbok.coms förre medarbetare Michele Ciardella.
————————————————–
Publicerad: 2001-01-08 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-26 20:10
8 kommentarer
jo, oversattningen ar ganska javla vardelos, men ingenting jamfort med den av American Psycho. den slar alla daliga rekord.
#
1. Är det verkligen nödvändigt att översätta i recensioner av denna typ? De som läser DBC, typ 15- 53,5-åringar, kan svenska. Och kan de inte det förstår de heller inte syftningar och fenomen, och då har de ändå ingen behållning av recensionen. Alltså: onödiga översättningar. 2. Plural majestatis? HKH Larsson! 3. Heckscher är inget annat än en rockstjärna i det svenska litteraturträsket.
#
Suck. Ibland undrar man om inte vissa har för lite att göra. Pedagogisk förklaring: Ibland kanske två personer tillsammans skriver en recension. Vårt system tillåter dock inte än att två personer registreras på samma recension. Alltså kan bara ett namn stå där. Suck igen. Humor är en viktig beståndsdel i Easton Ellis böcker. Liksom i den här recensionen. Suck tre: Översättningen är totalt kass, vilket alla som läst båda versionerna snabbt inser om de är normalbegåvade. Längst upp står en varning om att alla inte ska läsa recensionen. Den bör tas på allvar.
#
Humor var en viktig beståndsdel även i min kommentar… (Man bör inte ta sig själv på för stort allvar.)
#
Jag tyckte att det var lite svårt att se vart du var på väg med din kommentar. Var den en kritik mot recensenten eller översättaren? Lite luddigt…
#
med tanke på att filmen American Psycho släpptes 2000, och Glamorama publicerades 1998 så kan ni förstå det är en ointressant iaktagelse ni gör att Christian Bale figurerar i Glamorama. Det är bara en tillfällighet, och inte ett sätt att fläta samman sina böcker med filmerna.
#
Ang Christian Bales figurerande i Glamorama och kommentaren om att det bara är en ointressant iaktagelse – perhaps så är det så, men turerna kring filmatiseringen av American Psycho var många och långa, Bale var påtänkt för rollen som mästerpsyko ett långt tag innan filmen till slut blev gjord. Ett tag byttes han tydligen ut mot Leoonardi di caprio (hemska tanke) men som fick kalla fötter och hoppade av till slut… då gick man tillbaka till christian bale som villigt hoppade på projektet igen… så det är kanske inte svårt att anta att Brett var uppdaterad på alla de här eventsen och valde att inkludera christian bale i glamorama för att på så sätt göra saker än mer surrealistiska
#
Haha såg just denna recension och jag säger suck. Här känns som en recensent som hellre vill ha upppmärksamhet själv/själva än att recensera en bok. Och dom vill stolt säga att dom minsann läst den engelska versionen och den är bättre. För h-vete originalversioner är väl alltid bättre. Tycker det är en underbar bok, kanske bättre än American psycho. Förmodligen skulle jag väll gilla den engelska versionen bättre men nu har jag läst den senska och jag älskade den.
#
Kommentera eller pinga (trackback).