Recension

: American Psycho
American Psycho Bret Easton Ellis
1991
Norstedts
5/10

Och vad är värt att leva för?

Utgiven 1991
ISBN 9172632518
Sidor 412
Orginaltitel American Psycho
Översättare Einar Heckscher

Om författaren

Fotograf: Ian Gittler

Bret Easton Ellis. Född 1964. Kontroversiell. Skriver om sin samtid, använder sin bekantskapskrets, men skruvar allt minst tio varv. Debuterade med när han fortfarande gick på college. Skrev sedan The Rules of Attraction om sex- och drogfixerat collegeliv. Även Glamorama kom till efter extensivt researcharbete. Vad mer är självupplevt…

Sök efter boken

Lever man i New York i slutet av 1980-talet och är man en av de unga, framgångsrika männen på Wall Street så borde ju ens liv vara lättlevt och framtiden så ljus att inget kan tänkas skymma den. Detta är dock inte fallet för Patrick Bateman. Visst är han framgångsrik, visst är han snygg och visst rör han sig i de rätta kretsarna men om det bara är det som räknas, vilket liv kan då vara möjligt? Bateman är på de rätta ställena. Han är där med de rätta människorna. Han bär de rätta kläderna. Han beställer det rätta från matsedeln. Men bakom denna fasad av framgång finns inget. Meningen med allt är decimerad till att vara rätt och för utom detta existerar endast tomrum.

Batemans liv är fyllt av ändlösa beskrivningar av klädesplagg, varifrån de kommer, vem som har designat dem och om bäraren av plaggen bär upp dem. Lika ingående beskrivs interiörer och vilka som står bakom designen, men framför allt hur exklusivt det är. Ytan är mening så det gäller att den är skinande blank.

Detta är ingen vänlig skildring av en samtid. Författaren Brett Easton Ellis drar istället det amerikanska yuppisamhället till sin spets med följden att jag tvingas läsa små stycken i taget för att överhuvudtaget stå ut med allt det kalla, brutala våldet som jag får mig till livs mellan brottstycken av restaurangbesök, träningspass och musikrecensioner.

Att det något riktigt fel på Patrick Bateman inser jag redan efter några meningar. Det är huvudpersonens sätt att beskriva som på en gång ger mig obehagskänslor. Dock borde det ju inte komma som någon fullständig överraskning att American psycho inte är en godnatt-saga men jag är ändå skakad. Våldsscenerna som avlöser varandra är så outhärdliga att jag stänger av och låter mig avtrubbas för att kunna fortsätta läsa. Efter den första misshandeln tar jag inte in mer våld. Det är därför inte dessa scener som skrämmer mig mest. Det är den fullständiga avsaknaden av empati och karaktärernas livsåskådning som får kalla kårar att låta som något eftersträvansvärt. Inget kommer innanför Batemans yta. Vad som än händer står han utanför och kan kyligt i förbifarten referera vad som utspelas framför hans ögon.

Ingen känner någon annan. Hela tiden kallas människor vid fel namn men det gör inget. Det är inte viktigt. Ingen tar illa vid sig av att bli tagen för någon annan. Det spelar ju ingen roll bara kläderna sitter som de ska.

Hela detta yuppisamhälle som jag får mig presenterat är ett skräckscenario. Detta är den verklighet som vi är på väg emot om det bara är ytan som värdesätts. Kanske är vi redan där. Det är i ett sådant samhälle som man kan vara så till den grad anonym att ingen märker att den man äter middag med har en blodindränkt kavaj. Bateman har ett liv. Han umgås med människor som tror sig känna honom men eftersom ingen någonsin lyssnar på någon annan så hör heller ingen vad Bateman säger och om de lyssnar så hör de bara brottstycken vilka uppfattas som skämt.

Bateman äter anabola steroider, använder kokain och lugnande medel. Det går till slut inte att avgöra om hela boken är en tripp eller om Bateman upplever något i sin verklighet. Det är inte heller viktigt. Allt är ju en fiktion och om det finns en fiktiv del av fiktionen så ger den ju ändå mig som läsare lika stora rysningar. När boken är slut finns jag kvar i det töcken som jag varit invaggad i. Kan jag förklara vad det är jag har läst? Vet jag vem Bateman är? Har det betydelse? Jag inser till min fasa att jag på samma sätt som de fiktiva figurerna i boken nöjer mig med de brottstycken av karaktären jag får och kan lugnt säga att jag egentligen inte alls känner Bateman fast jag i 400 sidor läst hans tankar. På samma sätt vet inte hans flickvän vem han är och Bateman vet i sin tur inte vem Evelyn är. Jag inser också att jag som låtit mig avtrubbas för att ta mig i genom våldet gör på samma sätt som Batemans städerska som torkar bort blodet från väggarna utan att fråga.

American psycho är en fasansfull bok där vår totala avsaknad av medkänsla kommit i dagern. Den blir också tråkigt monoton eftersom jag som läsare efter ett tag stänger av och slutar att skapa mig bilder av det som texten beskriver eftersom det är för skrämmande. Det gör mig som läsare delaktig i valet att blunda och jag är plötsligt precis lika blind som alla i Batemans närhet. Varje uns av mänsklighet som skymtar hos Bateman gör att jag blundar ännu hårdare. Nu när jag vant mig vid att han är helt verklighetsfrånvänd har jag så svårt att ta till mig hans mänskliga drag. Det skrämmer mig att det finns mänsklighet hos någon så absurd.

Att läsa American psycho är hemskt, tråkigt, skrämmande men framför allt att försätta sig i något slags avskalat och töckenartat tillstånd. Jag vet inte mer om något när boken är slut. Jag är bara mer förvirrad. Det som dock dröjer sig kvar är en obestämbar känsla av fasa.

Åsa Pettersson

Publicerad: 2001-01-02 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-31 00:16

Kategori: Recension | Recension: #72

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?