Om ordet Prada inte får dig att associera till… whatever, kan du glömma att du skulle få något ut av att läsa den här boken. Gå ut och köp de tre senaste årens utgåvor av Vogue, The Face, Elle etc, läs dem och försök sedan igen.

Dock: LÄS INTE DEN SVENSKA ÖVERSÄTTNINGEN; INTE ENS OM DU; MOT ALL FÖRMODAN; DEFINIERAR DIG SOM EN MEDLEM AV GENERATION X.

We love Bret Easton Ellis. Därför gör det oss mycket ont att såga Norstedts utgåva. Originalet utkom 1998. Det har alltså tagit två år att pressa fram denna smörja, denna vederstyggelse. Är det verkligen nödvändigt att översätta böcker av denna typ? De som läser Ellis, typ 15- 53,5-åringar, kan engelska. Och kan de inte det förstår de heller inte syftningar och fenomen, och då har de ändå ingen behållning av Glamorama.

Alltså: Onödig översättning.

Innan vi drar några sköna exempel på hur Heckscher har slaktat Glamorama ska vi förklara handlingen, i den mån den kan förklaras alltså.

Victor Ward är en av de vackra människorna, samtidigt som han är en riktig loser. Pappa är inflytelserik senator och flickvännen Chloë en av de riktigt stora supermodellerna. Själv har Victor sökt tre gånger till MTV Real world New York utan att lyckas komma med. Victor glider runt i kändisvärlden ganska obekymrat och inget som händer i omgivningen intresserar honom. Eftersom det inte spelar någon roll.

Inget spelar någon roll.

Ett slags Främlingen i ny tappning, men fullproppad med psykofarmaka.

Plötsligt börjar mystiska, obehagliga saker att hända och Victors bekväma tillvaro vänds totalt upp och ned. Det som händer är något så otroligt och så otäckt att Glamorama måste sägas vara mer serie än den av Ellis romaner man helst förfasar sig över, American Psycho. Berättartekniken gör att inget känns säkert, du kan aldrig veta vad som är fiktion, vad Victor ser i hallucinationer eller vad som egentligen händer i berättelsen.

Victor is sooo very shallow, och tror sig vara (eller är, beroende på tolkningsmetod) med i en film om hans liv, en filminspelning som i sin tur filmas av MTV som i sin tur omges av ett reportageteam från Details, typ.

Alltså behöver han inte bry sig om allt hemskt runt omkring honom, är helt enligt manus. Flera gånger dyker Christian Bale (eller någon som spelar Christian Bale?) upp i olika statistroller i Victors film (liv?). Bale spelade, som ni alla vet, superpsykopaten Patrick Bateman i filmatiseringen av American Psycho.

Undrar ni hur det har gått för Patrick Bateman? Jodå, han lever och frodas och dyker också upp i Glamorama! Han har numera ett eget vapenmärke. Spooky…Det är som om David Lynch skulle regissera skrivandet av den här boken.

Nu är det dags:

Ellis: "Love the outfit."
Heckscher: "Gillar verkligen sviden." (Var är Uffe Lundell? Står han runt hörnet?)

Ellis: "Spare me baby, but you are supergreat."
Heckscher: "Skona mej baby, men du är superhäfto." (sic!)

Ellis: "You crazy chick."
Heckscher: Drar till med det käcka "tokfia".

Ellis: "pitcher" (en kille som försöker kränga manus/idéer till typ producenter)
Heckscher: "limjohan" (något helt annat)

Så här fortsätter det. Det här är utdrag från ungefär två sidor. Då kan ni tänka er. Det bara fortsätter och fortsätter och fortsätter tills man spyr. Vilket inte tar så lång stund. Det Heckscher har gjort är beundransvärt på sitt sätt. Han har lyckats spränga in svenska slanguttryck från sekelskiftet och fram till typ 1985 i samma bok. Tyvärr utspelar sig boken det är meningen att han ska översätta typ 1995. Tough call.

Risigt läge, skulle nog herr Heckscher säga. Det finns flera ställen i boken som tyder på att han inte ens är förtrogen med det engelska språket på ett elementärt plan. Hur kan annars "pasta maker" (pastamaskin) bli "pastabagare". Krävs det ingenting för att få bli översättare?

Hallå Norstedts!

Vad tänkte ni på när ni lät en (förmodligen, med tanke på språkdräkten) 60-taggare översätta en bok på contemporary american english? På vissa sätt är översättningen mer skrämmande än bokens blodiga historia. Nej, vänta! Vi ändrar oss! Läs istället den svenska översättningen. And be afraid. Be very afraid…

Ps. Originalversionen ger vi en 8:a i betyg, denna patetiska sörja en 1:a. Ds

————————————————–
Recensionen är samskriven av Anna Larsson och dagensbok.coms förre medarbetare Michele Ciardella.
————————————————–