Jag har tidigare bara läst två böcker av marockanska författare, One Hundred Camels in the Courtyard av Paul Bowles, som dock är inflyttad amerikan, eller var, eftersom han tyvärr gick bort rätt nyligen och M’Hashish av Mohammed Mrabet, båda är novellsamlingar där alla novellerna har kif-rökning i centrum. Novellerna avhandlar gärna den i Marocko klassiska berättelsen om hur kif-rökaren alltid överlistar alkoholdrickaren.

I Sandbarnet röks det också litet kif, men det är knappast någonting som står i centrum för berättelsen. I baksidetexten står att berättelsen är som hämtad direkt ur Tusen och en natt och det ligger närmare sanningen än en jämförelse med Bowles och Mrabet, tyvärr saknas här helt den språkkänsla man finner hos dessa. Sandbarnet är skrivet på ett torrt språk, som tycks sakna melodi och som bidrar till att man blir oengagerad som läsare, kanske är det misslyckanden i översättningen som orsakar detta, men jag skulle inte bli förvånad om Jelloun faktiskt har ett så här torrt språk.

Men ibland prickar han in sådana där små träffande liknelser och klockrena formuleringar som ändå tyder på att där finns en språklig begåvning. Sagan som berättas är i sig smått fascinerande, den handlar om en man vars fru hittills haft mage att föda honom sju döttrar, när allt han vill ha är en son. Om han inte får en son innan han dör kommer hans bröder att ärva största delen av hans kvarlåtenskap och det vill han inte. Därför bestämmer han sig för att det åttonde barnet som finns i hans frus mage skall vara en pojke, även om det inte föds som en pojke. Föga överraskande så blir det ingen pojke och flickan tvingas växa upp som man. De enda som vet om hemligheten är hennes föräldrar och barnmorskan, inte ens hennes systrar får veta.

Den här typen av historier har större chans att fungera som bok än som film, eftersom vi får skapa det visuella själva, alla ni stackare som såg Petri tårar vet hur illa det kan gå när en kvinna skall gestalta en man. Egentligen så är det språket som är den här bokens stora svaghet, dess oförmåga att hitta ett naturligt flyt som man kan följa, man kommer liksom aldrig riktigt in i historien utan blir lämnad utanför. Hade det inte varit för det hade jag nog kunna uppslukats totalt av den historia som berättas, men den får aldrig riktigt liv, precis när man tror att författaren är på väg att lyckas blåsa liv i historien och få den att andas för egen maskin så falnar livsglöden igen och den lever endast genom berättarens röst, inte genom sig själv.

Kanske är det som sagt inte Jelloun som skall beskyllas för detta utan översättaren, troligast är att båda bär del i skulden, alla som har förmånen att kunna franska har ju chans att läsa den på originalspråk, jag tror nog ändå att det i det här fallet kan vara en bra idé, jag får en känsla av att mycket gått förlorat i översättningen.