Gästrecension

: Preludium till Stiftelsen
Preludium till Stiftelsen Isaac Asimov
1990
Legenda
6/10

Förutsägbar men uppslukande science fiction

Utgiven 1990
Orginaltitel Prelude to Foundation
Översättare Sam J Lundwall

Om författaren

isaac-asimov-photograph-douglas-kirkland-corbis
Foto: Douglas Kirkland/Corbis

Isaac Asimov (född Isaak Yudovitj Ozimov) föddes 1920 i nuvarande Vitryssland, men kom till USA som treåring och växte upp i New York, där han dog 1992. Asimov är mest känd för sina science fiction-romaner, bland annat Stiftelseserien och Robotromanerna, men har också skrivit hundratals populärvetenskapliga verk. Mellan 1977 och 1992 medverkade han i den science fiction-tidskrift som bär hans namn: Isaac Asimov’s Science Fiction Magazine. Han var filosofie doktor i kemi och medlem i mensa.

Gästinformation

Tomas Z Westberg beskriver sig själv så här:

Jag sysslar med lite av varje; frilansar som grafisk formgivare, driver galleri och fotolabb, skriver och jobbar med egna konstnärliga projekt (whoa!), lyssnar på musik och dagdriver. Gav ut ett litterärt fanzine under några år: Tidskriften Elefant. Nyligen har jag och min tjej Jojo Falk gett ut seriealbumet "24 minuter från T-centralen" på Bonnier Carlsen. Har en hemlig dröm om att ha en sur spalt i någon tidning och bara klaga, klaga, klaga. Det skulle passa mig. Annars planerar jag naturligtvis att skriva en bok innan jag fyller 40 :)

Sök efter boken

Strax före jul fann jag Preludium till Stiftelsen i en boklåda. För tjugo kronor fick jag äntligen en anledning att slutgiltigt ge upp Paul Austers tunna men dödstråkiga Timbuktu som jag kämpat med i flera veckor.

1988 läste jag Legendas pocketupplaga av Stiftelsetrilogin. Jag minns inte mycket av den, mer än att den var fängslande och att jag inte hade något problem med de 553 sidorna trots att jag var 16 år och vanligtvis läste Charles Bukowski vid den här tiden.

Jag gillar science fiction. Ett otacksamt intresse, då det mesta i genren är ren dynga. Nu tänker jag främst på filmgenren där science fiction numera vanligtvis bara är en sad excuse för det gamla vanliga ultravåldet. En handfull lysande undantag finns det förstås…

I böckerna brukar det vara annorlunda. Jämför t.ex. Bladerunner (Bakhåll) som ger så mycket mer än filmen. I bokform tycks det finnas utrymme för den fascination inför framtiden som borde vara så naturlig i alla former av science fiction. Hur många gånger har inte Hollywood slarvat bort det som borde vara fullständigt mind blowing – mötet med en främmande livsform – med något standardiserat tjafs om the force, d.v.s. någon slags psykisk kraft från yttre rymden som gör att en eller flera människor löper amok och dödar varandra. Tröttsamt!

I Preludium till Stiftelsen håller den unge matematikern Hari Seldon ett anförande på en intergalaktisk konferens, där han presenterar sina ännu outvecklade teorier om den s.k. psykohistorien – en vetenskap att matematiskt förutsäga framtiden. Naturligtvis vill vintergatsimperiets kejsare och andra intrigerande makthavare komma över Hari Seldons kunskaper och han blir tvungen att gå under jorden.

Nå. Här har vi en bok som nästan uteslutande består av dialog och där handlingen knappast är speciellt trovärdig (jodå, science fiction kan vara väldigt trovärdigt). Händelseförloppet förs spikrakt framåt och även om huvudpersonen Hari Seldon råkar ut för en del vedermödor på vägen så blir man aldrig speciellt orolig för honom. Det går helt enkelt lite för mycket på räls. En anledning till detta avslöjas visserligen i slutet av historien, men avslöjandet gör snarare historien än mer otrolig.

Miljöbeskrivningarna är så bristfälliga att jag har svårt att frammana mer detaljerade bilder är de man finner i TV-serien Månbas Alpha. Det vill säga män och kvinnor i lustiga trikåer framför en fond av grå väggar och (om de någon gång är utomhus) formationer av papier mache. Det är lätt att avslöja de stämningsskapande ”trick” som Isaac Asimov använder – oftast genom att lägga in ”trasiga” referenser till vår egen tid – men de fungerar å andra sidan.

Trots att boken är förutsägbar så är den väldigt uppslukande. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men varje gång jag lägger ifrån mig den här boken längtar jag tills jag får läsa vidare. Trots att jag redan i inledningen förstår på ett ungefär vad som komma skall ryms det några överraskningar när intrigen slutligen avslöjas på de sista sidorna. Den innehåller också en hel del tilltalande detaljer som den helt överbyggda planeten Trantor, liksom tanken på en över 20 000 år gammal organisk robot i mänsklig gestalt.

De första berättelserna om Stiftelsen, som senare kom att ges ut som Stiftelsetrilogin, skrevs mellan åren 1942-45. Preludium till Stiftelsen, vilken som namnet antyder kronologiskt ligger före trilogin, skrevs 1988. Det känns som om den stora tidsrymden mellan de olika böckerna också innebär stora skillnader i stil.

Textutdrag (Visa/göm)

Tomas Z Westberg

Publicerad: 2001-01-06 00:00 / Uppdaterad: 2013-04-18 14:30

Kategori: Dagens bok, Gästrecension, Recension | Recension: #76

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?