Recension

: Möjliga världar. Tekniken, vetenskapen och science fiction
Möjliga världar. Tekniken, vetenskapen och science fiction Michael Godhe och Jonas Ramsten (red.)
2010
Carlssons
8/10

Vem tillhör framtiden?

Vad är science fiction egentligen? Trötta science fiction-författare har svarat saker som att det är vad man pekar på när man säger science fiction, och för att gladeligen ägna hundra sidor enbart åt definitioner, som författarna i antologin Möjliga världar gör, ska man nog vara mer utpräglad akademiker än undertecknad.

Men ju man tänker på det desto klurigare verkar det. Det där med ”genrelitteratur” har fortfarande åtminstone skuggan av en negativ klang och klassar man etablerade, finlitterära författare som science fiction kan man räkna med att en eller annan blir irriterad. Tänk bara på uppståndelsen kring hur en författare som John Ajvide Lindqvist kan förena vampyr- och zombiemotiv med att helt enkelt vara en bra författare. Som att det finns en motsättning.

Föga förvånande visar det sig också att en del av de traditionella definitionerna underkänner det mesta av kvinnliga författare. På det området har Möjliga världar en hel del intressant att tillföra. Michael Godhe skriver till exempel om strategier och motiv hos kvinnliga utopister, från 1600- och 1700-talen fram till Charlotte Perkins Gilman, Ursula K LeGuin och Octavia E Butler. Britt Farstad jämför Butlers framtidsvisioner med Peter Nilsons, och Kristina Hildebrand undersöker konstruktioner av manligt och kvinnligt i filmen Blade Runner.

Majoriteten av författarna i Möjliga världar är forskare inom kultur och media, litteratur och idéhistoria. Fokus ligger inte sällan på vetenskapssyn, människans framtid och historia och på filosofiska och religiösa frågor i science fiction. Ingemar Nordin diskuterar filosofi och etik utifrån bland annat Matrix, Isaac Asimov och Blade Runner, men passar också på att dissa Kim Stanley Robinsons Mars-trilogi. Jimmy Dahlkvist skriver om teveserien Babylon 5:s förhållande till religion; Jerry Määttää diskuterar sf-definitioner i förhållande till bland annat marknadsföring; Louise Nilsson kontrasterar Hollywood-mekanismer mot sf-filmen som arena för religiös reflektion och Mathias Persson undersöker drömmen om den metakosmiska katedralen i Peter Nilsons Rymdväktaren och Nyaga.

Dessutom ger författaren och översättaren John-Henri Holmberg sin bild av vad som är science fictions kärna och uppgift, medan den norske sf-författaren Øyvind Myhre lämplig nog får avsluta med att blicka framåt – vilket han gör med en snabb och fascinerande överblick över mänsklighetens hela historia. Myhre ger en mängd förslag på framtida ämnen för science fiction-författare och rör också hastigt vid själva läsningen hjärta: ”Vi drømmer om det umulige. Jag vill forstå alt; erkjenne alt. Det kan jeg ikke. Men jeg kan jo lese.”

Till de mer originella uppslagen hör Martin Hellströms ”Då man kunde strunta i korven och potatisen”, där han frågar sig vad de egentligen lever på i Harry Martinsons Aniara. ”När man diktar om kosmos får man inte dikta hållningslöst. Man måste hålla sig så nära man kan till vad vetenskapen funnit och naturlagarna kan tänkas tillåta”, skrev författaren, helt i enlighet med de regler som brukar sägas gälla för science fiction. När Lars Widding ställer frågan ”Vad käkar dom egentligen?” går emellertid herrar litteraturkritiker i taket över trivialiteten och författaren säger (”fräser irriterar”, inbillar jag mig) att ”Det där om maten ska du inte bry dig så mycket om. Jag har medvetet undanhållit det. Resan ska fattas symboliskt.”

Tanken går tillbaka till de äldsta kvinnliga utopisterna som lade mycket stor vikt att lösa just vardagliga frågor kring matlagning och barnpassning i sina framtidsvisioner. Någonstans är det ju ändå, som Britt Farstad påpekar, en liten klick (tydligen ”transhumanister”, för den som samlar på akademiska sammansättningar) som ser teknologiska och genetiska uppdateringar av människan som det stora, mest spännande målet. För majoriteten av mänskligheten vore det fortfarande mer revolutionerande med rent vatten och grundläggande tillgång till mat och medicin.

Till den eviga frågan om hur framtiden ser ut fogar Möjliga världar alltså det pockande, underliggande tillägget ”Och för vem?”

Ella Andrén

Publicerad: 2011-06-04 00:00 / Uppdaterad: 2011-06-03 18:47

Kategori: Recension | Recension: #4166

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?