Utgiven | 1989 |
---|---|
ISBN | 9129596254 |
Sidor | 347 |
Orginaltitel | The Dispossessed |
Översättare | Gunnar Gällmo |
Först utgiven | 1974 |
Jag undrar vem som tyckte att den politiskt laddade titeln The Dispossessed bäst skulle översättas till svenska som Shevek – en berättelse om två världar? Förmodligen någon som ansåg att genrelitteratur som science fiction och fantasy är något småpyssligt, underhållande och harmlöst verklighetsfrämmande.
I Shevek visar Ursula LeGuin i alla fall att så knappast behöver vara fallet. Shevek, titelpersonen, är fysiker på en av de två närliggande världarna, den anarkistiska månen Anarres. Invånarna på månen emigrerade för ett och ett halvt sekel sedan från den kapitalistiska planeten Urras. Sedan dess har de båda världarna bara haft ett ytterst restriktivt handelsutbyte – tills den dag då Shevek bjuds in till Urras och bestämmer sig för att med egna ögon se den gamla ursprungsvärlden.
Kontrasten mellan de två himlakropparna är förstås ett tacksamt sätt att berätta en historia. A-Io, landet på Urras dit Shevek blivit inbjuden som gästforskare vid universitetet, är inte särskilt olikt vår egen värld. De naturliga förutsättningarna är strålande och Shevek, van som han är vid den torra månens begränsade djurliv och växtlighet, fröjdas över vardagliga möten med träd, sjöar och fågelsång på ett sätt som får också läsaren att se upp från boken med något av en ny fascination och tacksamhet. Men det är förstås inte allt han ser.
I A-Io möter han till en början bara män. Kvinnorna finns med som vackra accessoarer på en och annan mottagning, men de behandlas på en gång som åtråvärda och värdelösa. Att någon kvinna skulle kunna tillföra exempelvis forskningen något framstår som en bisarr idé. Det förbluffar naturligtvis Shevek. På Anarres hjälps alla åt efter personlig förmåga.
Ojämlikheten mellan könen är emellertid inte den enda ojämlikheten. När Shevek smiter från universitetet och alla glassiga statsrepresentanter som vill ha honom att uppfinna saker som blir dem till nytta i krig mot andra världar, får han syn på ett helt annat A-Io, på de små människorna som svälter, sliter och behandlas illa, medan överklassens överflöd lyser dem i ögonen. För dessa människor blir Shevek som ett löfte om en bättre värld. Kapitalismen förvånar, skrämmer och äcklar honom allt mer, samtidigt som universitet och stat nästan slänger pengar efter honom i sina försök att köpa hans geni och lojalitet.
Först tyckte han att allt detta var lustigt; sedan fick det honom att känna sig illa till mods. Han fick inte avvisa som löjligt någonting av det som trots allt hade en oerhörd betydelse här. Han försökte läsa en elementär ekonomisk text; den tråkade ut honom mer än han stod ut med. Det var som att lyssna till någon som oupphörligt om och om igen berättade om en lång och dum dröm. Han kunde inte tvinga sig själv att förstå hur banker fungerade och så vidare, eftersom kapitalismens alla funktioner för honom var lika meningslösa som en primitiv religions riter, lika barbariska, lika invecklade och lika onödiga.
På Anarres finns inga pengar, ingen stat och inga hierarkier. Officiellt, i alla fall. För lika nyfiket och allvarligt som LeGuin undersöker lockelser och faror på Urras, undersöker hon anarkismen på Anarres. Det är inte någon idyll, det heller – precis som det här inte är enbart ideologiska experiment, utan levande världar befolkade av levande karaktärer.
I den lilla science fiction-samling som går upp på dagensbok.com i dag finns kanske två av genrens ytterligheter: LeGuins Anarres och Robert Heinleins koloniala rymdkrigare. Två exempel på hur ideologisk den här genren faktiskt kan vara, på olika samhällsideal och olika människosyn. Hos Heinlein gäller den starkares överlevnad och kampen för tillvaron. Hos LeGuin är människan framför allt en social varelse; vi behöver varandra. Politik, inte som internt tjabbel och ändlös retorik, utan som grundläggande frågor om vad en människa är, vad ett gott samhälle är.
Science fiction-författare är på sitt sätt det mänskliga yrke som står närmast det gudomliga, att faktiskt skapa världar, att tillföra något som i bästa fall känns verkligt. Det LeGuin gör i Skevek måste nästan beskrivas som en skapelseberättelse: hon tar död ideologi och fyller den med liv. Politiken har blivit kött.
Publicerad: 2011-06-04 00:00 / Uppdaterad: 2011-05-31 08:19
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).