Recension

: Science fiction
Science fiction Johannes Heldén
2010
Albert Bonniers förlag
7/10

Science fiction

Utgiven 2010
ISBN 9789100119683
Sidor 79

Om författaren

Johannes Heldén
Foto: Martin Vallin

Johannes Heldén, född 1978, är konstnär, artist och författare. Han har sedan debuten 2003 med Burner gett ut tolv diktsamlingar, fem skivor och sju digitala textverk samt deltagit i utställningar på Bonniers Konsthall, Moderna Museet och Malmö Konstmuseum. Hösten 2012 publicerades det digitala projektet Evolution (i samarbete med Håkan Jonson), en artificiell intelligens som analyserar Heldéns texter och kontinuerligt skapar ny poesi.

Johannes Heldéns projekt Evolution

Sök efter boken

Johannes Heldéns nya diktsamling Science fiction handlar om naturen: om dess gemensamma medvetande, om dess kraft och ursprung, om behovet att vara del av något större.

Den behöver inte längre vara en evolution.
Den kan vara ett medvetande
med metoder för att underlätta förvirring.

Jag vill gärna läsa Science fiction som en bot mot ensamheten, eller kanske ett symptom på den, för är man en del av något annat borde man inte kunna vara ensam och då har vi helt plötsligt utplånat ensamheten. Eller i alla fall kommit runt den. Undvikit möjligheten att bli missförstådd.

men fortfarande med anspråk på att vara ett system. en förvildad konstruktion – en där varje individ hyser tusentals inom sig. och så vidare och

Jag vill också läsa Science fiction som en överlevnadsstrategi, för är naturen en del av mig och allt jag älskar och lever för, måste jag också värna om den. Värna om den som jag borde värna om mig själv.

Jag vet inte om det är vår akuta ensamhet eller jordens stundande undergång som bidrar till detta intresse för naturen och alltings ursprung, det här med att gå tillbaka till något som var innan. Därför kan jag inte låta bli att tänka på Avatar när jag läser Science fiction. Hur forskarna i filmen så fascinerat vill förstå, vill vara en del av, prata ett språk de egentligen inte kan.

Därför återvänder jag hela tiden till den där scenen när en av forskarna i Avatar berättar om sina resultat av mätningar av synapser mellan träden som motsvarar mer aktivitet än i en människohjärna. Jag kan inte riktigt släppa bilden av det där gemensamma medvetandet som också blir ett gemensamt ansvar.

Men egentligen läser jag nog Science fiction som ett hot, som en första skiss om hämnd. Det är något så dämpat hotfullt i dikterna som gör mig rädd, tveksam, undrande. Det finns alltid en undangömd fallucka som är beredd att öppna sig, naturlagar som kräver sin rätt tillbaka, växtlighet som virar sig runt, täcker, anfaller.

Jag har alltid trott att naturen är välvillig men kanske är sanningen den att den är likgiltig eller till och med fientligt inställd.

Men i väntan på apokalypsen är Science fiction väldigt trevlig läsning.

Emelie Novotny

Publicerad: 2010-05-18 00:00 / Uppdaterad: 2010-05-17 21:39

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3732

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?