solen nedräkning har börjat – 4.000.000.000 år

Ett starkt barndomsminne var lärdomen att solen inte brinner för evigt. Solen dog den dagen. För mig, i fantasin – men det var ett jävla hårt slag i magen. Jag såg framför mig ett obegripligt ljus, hela jorden upplyst, och en vind – en våg av eld som mot gryningen, med ett skarpt brinnande elektrodsvetsljus väckte oss människor till undergången – och vi brann upp. Kroppar förkolnades, stoftet rasade mot den svarta brända marken och virvlade vidare bort i en solvindsvirvel, drogs ut och blandades samman. Solen dog för mig i den kunskapen. Solen är redan död för mig.

mörkgrön djungel / vinden rycker i bilen / – 3.999.999.999

Johannes Heldéns diktsamling är döpt till Ljus. Och ljus är världen. Våra ögon ljusanpassade till världsligt ljus. Källan solen, förvanskad av vår atmosfär och når våra ögon, berättar färgerna och allt vi kan registrera med synen, färgnyanser – ljus. Regnbågen. Vi kan inte mer än anta att detta är en förutsättning för människan och det mänskliga. Ljuset sätter våra perspektiv, vi drömmer ljus, vi lever ljus och metaforer, tankar och idéer – ljus. Det går upp ett ljus. ”Det ljusnar.” Det gudomliga ljuset, idealvärlden och vetenskapens upplyst; allt från lilla stjärnan Solen. Solens död. Mörkret, ondskan, krig.

För Johannes Heldén har det gått upp ett ljus. Från ett perspektiv till ett annat. Från sciencefiction-världen och sciencefact – till ett mikrokosmos och Moder Natur. ”vita hus med gröna knutar”. Stanna upp, och naturen tar över skådespelet. Både personligt och som civilisation. Från fiktion till verklighet. Vi kräver rörelse. Ljuset sätter gränser även där. I hastighet. En hastighet bara fiktionen kan låta oss färdas i. Hastigheten är en förutsättning för allt levande. Atmosfären, molnen – ljuset blir världsligt och här finns vi – ljusvarelser.

Heldén bryter med fiktionens dystopiska perspektiv, och stannar upp: Fan, vi lever ju i en dystopi, vi går under – inte naturen, mänskan. Vår påverkan på miljön är självdestruktiv. Vi skriker: Döda inte vår mamma! Vår Moder Natur. Men egentligen, med tiden – den tid som inte ryms i en livstid – knappt i en mänsklighet – så dödar vår mamma oss. Får ut sin hämnd. Moder Natur har tålamod, är inte så jävla snabb. Våra försök är som Heldén uttrycker det ”mjukt bläck” i det stora hela. Hon låter oss vänligt begå självmord, tömma giftbägaren, en bägare och ett gift vi själv skapat – av henne. Idag, här och nu, befinner vi oss inte särskilt långt ifrån att svälja giftet. Sista klunken. Tydligen.

kalhygget / den sandiga stigen där fyrhjulingar åker / mjukt bläck
den ständiga hastigheten / stjärnornas
jag känner igen handstilen som
sträcker sig över (himlavalvet) / så naiv
uppgivenhet
inför ekvationerna / allt kolbaserat
stenbrottet köpcentrat skrotupplaget

Stanna upp och titta. Ha lite mänskligt tålamod. Se hur vi av tvång är i ständig framåtrörelse, en ständig kamp mot varandra och naturen. Se på tidigare civilisationer – inse att vi faktiskt lever i en dystopi, i ett slutskede – tidsligt utsträckt till vad nu utsträckt tillåter. Men här och nu, från fiktion till verklighet. Heldén understryker stundtals vackert, stundtals för mig obegripligt – hänvisningar till science fiction – lite tålmodigt mot det perspektiv som ljuset låter oss framkalla – naturen: att vi lever ju precis i vad fiktionen kallat annorlunda. Våra fantasifoster från berättelserna gestaltas här och nu. Verkligen. I verkligheten.

och det är dawn chorus day / i oktober / jag spelar långsamma drones
som i susan coopers the dark is rising sequence
och fåglarna / flyttar sig sakta närmare / nyfikna

Johannes Heldén har valt ett stort format, boken är en foliant. Vilket centrerar texten. Rytmen är bestämd genom blankslag och radbrytningar. Inga versaler och texten markeras av det stora vita omkring. Som han använder väl, han har ett syfte rent visuellt och ett solklart budskap. Stanna upp och låt naturen framkallas framför och bakom och på och i dig. I slowmotion. Vårt liv vår död, men i det stora hela – en process av tålmodig förintelse.

Detta gör han bra. Heldén leker språk. Bryter ständigt, humoristiska kast, fakta och fiktion och vackra naturbeskrivningar. Ständigt detta brott. Ständigt detta krig. Men dikten blir lite som en haikusamling utan versmått. Fritt flödande, men bunden vid samma jävla grej. Ljus säger inte mycket mer än just detta påpekande. Som för mig varit uppenbart sedan jag som barn såg hur maskrosen trängt sig igenom asfalten. Där kom det perspektivet. Att naturen anpassar sig förutsättningslöst, och vi människor, vår tid, vår civilisation – vinner inte denna avancerade och intensiva anpassningslek. Vi är underlägsna denna lek. Naturen ger oss inte ens ett försprång. Om man då av hybris bortser från att vi människovarelser är natur, naturliga som fan.

Originalitet och språklig mästerlig, plus verklighetens dystopi, minus formatet och diktens längd – det kan summeras till en intressant men alldeles på tok för lång dikt. Jag känner mig bortkommen. Är detta något nytt för Heldén? Har inte alltid sciencefiction-litteraturen varit en beskrivning av samhället, världen och oss idag, just nu? Fast i framtid eller annan dimension. Som civilisationskritik? Det har jag alltid utgått från. Jag är för oinvigd i denna lagom lockande undergångsfrenesi. Det är väl därför jag inte får ihop vad dikten är ute efter, och jag förstår inte varför Johannes Heldén måste återupprepa samma självklara sak. Så jävla länge? Vi fattar, vi har väl alltid fattat? Eller?

syrsorna hoppar framför gräsklipparen

Vackert. Okej. Bra.

Men jag avslutar till trots med James G. Ballard, som uttryckte det såhär:

Civilised life, you know, is based on a huge number of illusions in which we all collaborate willingly. The trouble is we forget after a while that they are illusions and we are deeply shocked when reality is torn down around us.