Gästrecension

: Utskuret ur ett större träd
Utskuret ur ett större träd Eva Ström
2013
Albert Bonniers Förlag
9/10

Att sprida ordförmörkelse eller offra sig

Utgiven 2013
ISBN 9789100128135
Sidor 128

Om författaren

Eva Ström, f. 1947, är utbildad läkare men på heltid verksam som författare och litteraturkritiker. Hon debuterade 1977 med Den brinnande zeppelinaren och har sedan dess skrivit såväl dikt- och essäsamlingar som romaner. 2003 belönades hon med Nordiska rådets litteraturpris för Revbensstäderna.

Gästinformation

Helena Lie är poet, litteraturvetare, har fil.mag i litterärt skapande samt är utbildad skrivpedagog och håller skrivkurser. Hon har publicerats i bl.a Const literary (p)review, Ordkonst, Tydningen och Rymden.

Sök efter boken

Är det en enbart självisk handling att skapa litteratur, eller är en sådan handling lika delar uppoffrande och givande, tänker jag när jag kommit halvvägs in i Utskuret ur ett större träd. Boken utgör Eva Ströms nionde diktsamling, eller tionde beroende på hur man räknar, och är uppdelad i nio sviter som sinsemellan skiljer sig åt, men som, konstaterar jag efteråt, är överraskande samstämda. Tillsammans bildar de en väldig väv som löper från Bibeln till Shakespeare, från samtida medierapportering till Birgittasystrarnas gudsmigrän, från en mördad kvinnas sorgesamma öde till ett rosa dataspel i en barnhand, via Egypten, Gaza, Kongo till floden Donau och Utöyas hav; lika forsande som någonsin livet, lika stilla som döden när den inträffat.

Det är en både omöjlig och onödig uppgift att försöka tränga igenom den här omfattande skriften utan att kapitulera inför dess många och långa vävtrådar som löper in och ut genom varpen, försvinner och återkommer, blir mörkt murrigt gröna, svarta, blodsröda, eldsolsgula, för att plötsligt via marint eller askgrått gå över och in i allra ljusaste blixtrande vitnad. Via tidsdokument och minnen, dagboksfragment och triviala iakttagelser skapar Ström en djupt komplex dikt där jag flera gånger vill värja mig, vända blad, för att slippa de onda bilder hon framskriver. Det onda som i oss alla smärtar att konfronteras med så till den grad att vi, istället för att fortsätta läsa, hellre reser oss från köksbordet, fyller på koppen med kaffe, lättade lutar oss mot vår vardag.

Likstanken stiger
man grävde med händerna så länge man kunde

man kunde inte röra stenblocken
ingen kom till hjälp
barnen ruttnar under skolan
nu är det för sent

Hemska bilder. I några sviter gestaltade likt daganteckningar, i andra likt jäktade nyhetstelegram, smattrande kaskader av mänsklig ondska: katastrofer, krig, offer, bödel, kroppar, blod, stympning, död, men också en vanlig semesterdag i Italien, den stekande solen på stenen, ösregnet som överraskar sällskapet, eller rådjuret som kliver förbi plommonträdet, gulmåran i marken en ljum svensk sommardag medan ett ofött barn ännu vilar i en modersmage. Precis som i Ströms textsamling Kniv och flod från 2009 är bruket av kliniska termer närvarande: systole, diastole, spinae, placenta osv., men alls inte särskilt frekvent. Den här boken vill någonting annat upplever jag. Den här dikten vill ringla sig kring det obarmhärtiga, vidriga, men också det framvällande ljusa, sköna, förtröstansfulla. Den vältrar sig i allt det vi själva vältrar oss i, och blir på så vis vår egen spegelbild i vattnet, men vi tvingas i samma bild skåda vår egen arts frånsida, och blir den vita liljan precis som Narcissus (som i Caravaggios tappning pryder framsidan på den här boken).

I en del dikter klingar både Birgitta Trotzigs diktarröst: ”strimmorna, de vita, på den mörkblådunkla tungan, den gula gommen, de flygande ljusblå himmelsseglen, ovanför spetsiga bladspjut /…/ som låg död i jorden, begraven, med jorden i munnen, begraven /…/ med sin sönderbrutna moderskropp, med sin olästa modersbok/…/”
och Inger Christensens:”/…/gråtistel gråbjörk gråstäpplilja gråtlim gråspira groddgröe, alla individuellt tecknade med sina kännetecken: Hyllen, fruktämnen, växtplatser, raviner, källsprång, hyggen, gläntor, ståndarknappar, frömjöl/…/” Som om Ström förde ett samtal med de två, inkarnerade dem in i sin text eftersom de inte längre är i stånd att dikta själva. Den observationen gör mig både road och rörd, och själva inkarnationen är också en av bokens starkaste fästpunkter, det som sluter om allting via kroppens förlösning, det framfödda barnet ”den flödande flödande lyckan”, men också via döden, som inte bara är ond och bråd de dystra nyhetssvepningarna till trots, utan också naturlig i all sin obeveklighet:

Eukaristin

men jag tror att bröd är bröd
och blod är blod
och att någon en gång i dödsångest bad

glöm
mig
inte

(Ur dikten På väg mot parken)

I Utskuret ur ett större träd tecknar Eva Ström en hel världs porträtt, alltets ständiga förflyktigande rörelse kring individens, gudomlighetens och naturens outgrundliga väsen, men frågar sig samtidigt om hon har rätt till det: Kan jag en fulländad dag som denna, som Birgitta Trotzig säger, hålla dialogen med det outhärdliga öppen, kan jag det, vill jag det, ökar jag lidandet i världen genom att registrera det, hänga fast vi det?”/…/Sprider jag ordförmörkelse, besmittar jag andra, får de svarta tistelfjunen fäste i andras sinnen?/…/”

Det jag skrev i början kommer mig här till minnes: Själviskheten kontra uppoffringen. Den ständiga växelverkan allt cirkulerar kring där det ena inte kan existera utan det andra. Jag tänker att Eva Ströms ord, trots sin rädsla för ordförmörkelse eller att fästa tistelfjun i andra, mest är det sista, och att det är tur för läsaren att hon ville.

Helena Lie

Publicerad: 2013-04-20 00:00 / Uppdaterad: 2013-04-20 11:04

Kategori: Dagens bok, Gästrecension, Recension | Recension: #5184

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?