Recension

: Kniv och flod
Kniv och flod Eva Ström
2009
Albert Bonniers Förlag
8/10

Är skönhet fascism?

Utgiven 2009
ISBN 9100122696
Sidor 56

Om författaren

Eva Ström, f. 1947, är utbildad läkare men jobbar sedan tjugo år som poet och kritiker. Hon debuterade 1977 med ”Den brinnande zeppelinaren” och har sedan dess skrivit ett flertal dikt- och essäsamlingar. 2003 belönades hon med Nordiska rådets litteraturpris för ”Revbensstäderna”.

Sök efter boken

Några sidor in i Kniv och flod blir jag plötsligt kallsvettig och tvungen att lägga ifrån mig boken. Anledningen är en mycket saklig beskrivning av den faraoniska stympningen, även kallad kvinnlig omskärelse. Där berättas hur en flicka i femårsåldern sätts på en pall, hennes lår säras och de yttre blygdläpparna fästs med ackacietaggar mot låren. Flickan hålls fast av ett antal kvinnor medan mannen i familjen står utanför som en symbolisk vakt. Snabbt och smidigt görs ett litet snitt och så är klitoris avlägsnad. Flickan skriker och är påväg att svimma men kvinnorna blåser pili-pili (en örtkrydda) i näsborrarna på henne och hon kommer åter till medvetande. Nu skrapas de inre blygdläpparna bort och kort därefter är operationen genomförd. Det saknas bara att de yttre blygdläpparna sys ihop och därefter lindas flickan med bandage och hon får vila i två veckor. Så har ett barn blivit kvinna.

Varför beskriver jag detta egentligen? Behöver man verkligen veta sådana här detaljer? Det tycks i alla fall Eva Ström mena som i sin senaste bok undersöker bland annat kvinnlig omskärelse men även kroppsliga ingrepp i stort. Här beskrivs allt från obduktioner till förlossningar, omväxlande sakligt och lyriskt. I ena studen handlar det om merozoiter som invaderar de röda blodkropparna, i nästa om ”kälträdets kablar” och ”navelsträngens tvinnade kätting”. Det är emellanåt vackert, emellanåt distanserat. Ström själv tycks ha stenkoll på båda tonfallen vilket säkerligen har med hennes långa erfarenhet som såväl läkare som lyriker att göra. Allra bäst är hon dock när hon låter dessa roller smälta samman. Då kan vackra uttryck som ”livmoderns blå, anoxiska hjärta” eller ”de kontraktila mörkröda musklerna” uppstå. Ur dikten utvinns en slags klinisk skönhet och som läsare sitter man där med gåshud på armarna.

Kniv och flod är alltså en tvåhövdad diktsamling med både brutala och vackra inslag. Här finns både resorna i kroppen och skildringarna av övergreppen, det medicinska och det lyriska men också något tredje som närmast kan beskrivas som ett linneanskt inslag. Mellan de kroppsliga dikterna, eller ska vi kalla dem essädikterna, skildras nämligen naturen runt Sudans floder med en oändlig fascination för det stora i det lilla. Som exempel kan nämnas det långa stycke som ägnas den gracila honmyggan eller bäraren av malariaparasiten, som med ett enda litet stick kan skapa förödelse i människokroppen. ”Vem ser Gud i ryggen när en infesterad Anophelesmygga nästa gång sticker till” frågar Ström retoriskt och vänder sig på så sätt direkt till läromästaren och dennes idé om det sköna.

Låter allt detta rörigt? Ja, förmodligen. För det är knappast enkelt att se en röd tråd i Kniv och flod och inte förrän den tredje genomläsningen får jag något grepp om samlingen. Inte för att essädikterna i sig är svåra eller för att det är oklart vad de vill säga men själva kopplingen mellan könsstympningarna, floderna och sökandet efter skönhet känns emellanåt vag. Men så händer det som sagt något tredje gången jag läser boken. Plötsligt förstår jag att den inte utgör en färdig produkt utan en undersökning (därav benämningen essädikter). Kniv och flod handlar nämligen inte bara om kroppsliga dissektioner utan även om språkliga. Den tycks fråga: vad är baksidan av att skriva vackert? Är priset av att skildra ett rikt flodliv och kroppslig skönhet att man också måste beskriva sjukdomar och övergrepp? Ja, tycks dikten svara, för ingenting kan frikopplas från den politiska verkligheten. På så sätt aktualiserar den Susan Sontags frågeställning om skönhet i själva verket är fascism i sin brist på ofullkomlighet och sitt uteslutande av kroppslig svaghet.

Och plötsligt går det upp för mig varför Ström skildrar den faraoniska stympningen så i detalj. Plötsligt förstår jag att det handlar om diktens logik, om historiens obönhörliga gång och om litteraturens ständiga förändring. Det handlar helt enkelt om en uppoffring från författarens sida, ett ja till verkligheten – men också till dikten. På så sätt är det en mycket stark bok som Ström har skrivit. Den påminner mig om att Theodor Adornos påstående om att det inte går att skriva poesi efter Auschwitz – men att det ändå måste göras, fortfarande äger giltighet.

Textutdrag (Visa/göm)

Rasmus Landström

Publicerad: 2009-09-01 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-03 13:21

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3418

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?