Skurups skrivarlinje har skördat en stor knippe fina, unga författarnamn genom åren, såsom till exempel Anna Jörgensdotter, Mirja Unge, Sara Villius, Jerker Virdborg och Andrzej Tichý. Alla har de gått sitt eller sina år på skrivarlinjen i Skurup och där har drömmen fått kraft att bli alltmer verklig.

Skurups antologi är den utav landets skrivarskoleantologier som får störst uppmärksamhet vilket parodiskt nog är lika med nästan ingen uppmärksamhet alls. Det är tråkigt, för nya röster i litteraturen behövs alltid och ibland undrar man varför litteraturkritiker och förlagsfolk inte visar större intresse för landets skrivarskoleantologier. Att ägna sina dagar åt att skriva och att ha textsamtal i ett eller två år visar ju på intresse och ambition, något som i många fall leder till lyckade resultat.

I årets antologi med namnet Det rör om lite i kaffet för mig trängs nitton hungriga skrivare som alla vill någonting, har någonting viktigt att säga, om sorger och förluster, olycksbådande kärlek och existentiella spörsmål. Men få av deltagarna tycks ha hittat egna, originella och fungerande röster för vad de vill berätta. Några bidrag får mig dock att stanna upp. Hannes Grönbergs prosatext “Fönstren lyste så blanka i alla hem” inleds med följande mening: “Efter att ha läst Hamsuns Svält genomför jag ett fåfängt försök till självsvält.” Jag läser leende vidare och möts av en kvick, stilmedveten och medryckande skildring av en ung mans existentiella ångest och dekadenta försök att finna nya medvetandeformer. Beskrivningen av vardagens lunk och mannens mer eller mindre meningslösa göromål, som till exempel att skriva en novell om en man som äter upp en igelkott, gör det hela skönt omväxlande mellan lust och lidande.

En liknande text, avseende det bittra, ironiskt kvicka tonfallet, är Malin Vraks ”Järnlungan” där hon ger oss ett psykologiskt sylvasst porträtt av en sjuk man som andas genom konstgjord lunga och är förlamad från axlarna och neråt. Han har en fru som “ [...] tycks ha blivit helt förtjust i den infama ironin. Eller så har hon gjort mig till ett konstprojekt. Eller så anser hon att klichéerna måste få sitt. I vilket fall är det ondskefullt.” och en manlig, yngre assistent som suckandes får vända blad på Hegel och Nietzsche-böckerna som mannen studerar, “ [...] den finniga halvmesyren hatar verkligen sitt jobb.”

Bland resten av bidragen hittade jag en tonsäker och intressant röst i Veronica Cronholms diktsvit “Ovarium”, där hon med en avskalad och luftig språkdräkt gestaltar en människas sköra utsatthet: “I vilket hav flyter mina tårar/bland salta vattenmassor/Vid vilket tillfälle blev jag/skuren i köttet.” Isabell Jönsson fascinerar med sin monologbaserade, dramaturgiska prosa om två vilsna människor som försöker nå varandra på såväl konkreta som andliga plan. Freke Räihä blandar stort och smått i sina kryptiska men ändå härligt befriande dikter med spännande vändningar och en språklig nyfikenhet som fängslar. Även Emmy Högström Tagesson lyckas hålla kvar mitt intresse med sin nyskapande, visuella poesi med utgångspunkt i en cd-skiva.