Brombergs har gett ut antologin Blå Blixt sedan 2012 för att enligt dem själva ”ge plats åt nya poetiska röster”. Men 2014 blev det ingen antologi: bidragen höll tydligen inte tillräckligt hög kvalité. Snobberi, tänkte jag då. De tidigare antologierna har lämnat mig hyfsat likgiltig även om det förstås funnits en del glänsande undantag bland poeterna. I år är det tvärtom. De flesta dikter inte bara glänser: de glittrar och glimmar också. Här finns poeter som vill nå ut, som skriver och känner och verkar i den verklighet som kallas samtiden.

Lisa Gidlöf inleder antologin med dikter om havandeskap. Hon skriver på ett piggt och uppfriskande sätt: ”Springer på toa konstant/Jag läcker och flödar/är ett enda stort avgrundshål”. Men rent layout-mässigt hade jag velat ha varje vers på en ny sida för att kunna ta in alla bilder.

Kristoffer Ehrnström Lundqvist Bey har inte en lika tydlig linje i sin svit även om ensamheten upprepas gång på gång. Hans vackra formuleringar om moln och månar lyckas nästan gifta sig med den råare jargongen som ”pissluktande kvarterspubar” och ”pundar-argument”. Det finns något yrt och ivrigt i dikterna som för läsaren framåt.

Caroline Seung-Hwa Ljuus skriker fram sina dikter med stora bokstäver. ”SÅ LÄNGE RASERIET FINNS/FINNS DET HOPP”. På ett effektivt sätt fångar hon en adoptionshistoria i korta dikter som behandlar fördomar, tillhörighet och vilsenhet.

Joel Berglunds diktjag från Stockholm tilltalar en partner som har sin familj i Småland. Diktsviten har samma namn som landskapet och det finns starka inslag av tro och landsbygdsliv. ”och jag smygtittar på din pappa/på hans pensionerade/pastorshänder/som kvällen innan hade slagit vår klena fångst”. Diktjaget verkar aldrig riktigt nå fram till sin älskade, han förblir en observatör och texterna påminner om dagboksanteckningar.

Hanna Asp skriver på ett sjungande sätt, enkelt, men ändå drabbande om myndigheter och byråkrati. ”Han sa att du är PUT-benägen/alltså benägen att bevilja permanenta uppehållstillstånd/och det ska förstås som/motsatsen till beröm”. Dikten är egentligen ett enda långt brev som riktar sig till alla som behöver höra att ingen människa är illegal.

Yolanda Aurora Bohm Ramirez bryter av med språkstarka dikter där identitet, könsuttryck och kamp tar stor plats. ”Min kropp är exploderande plastik,/mina tankar är terrordåd,/min hudkostym är en molotov cocktail-klänning;/jag är urvärken i parlamentsbomber.” Här har vi den enda poeten som har titlar på sina dikter vilket behövs eftersom varenda dikt kan stå som en stark manifestation i sig självt.

Emma Rolén återknyter omedvetet till Lisa Gidlöf. Precis som Gidlöf skriver hon om kroppen utan att försöka försköna något. ”Jag försöker få på dig en ren blöja för att underlätta urinens/cementering i lägenheten”. Men här utspelar sig inte dikterna i en havande förälders kropp utan det handlar om andra äldre kroppar: kroppar inom vården. Det ofta otacksamma arbete, som utförs av diverse vårdbiträden och assistenter, doftar av politiska undertoner.

Lisa Zetterdahl avslutar passande nog antologin med att skriva om döden. Stundtals blir det hjärtskärande och tårframkallande på ett bra sätt. Saknaden efter en nära anhörig som avlidit är lätt att identifiera sig med ”hur många samtal jag än ringer för att säga upp medlemskap/dyker det upp post från något nytt ställe”. Poeten försöker sig även på en metafor som involverar hästar och även om det är lovande i början kan jag sakna att det inte sker någon återknytning till djuret i fråga på slutet, speciellt eftersom hela sviten heter ”Hästar”, men det kan ju också ha varit ett redaktionellt önskemål att ha svittitlar.

Jag har försökt att inte läsa andra recensioner av Ingen rök utan mareld, men har inte undgått att skymta lovorden i sociala medier. Det är bara att gratulera de medverkande poeterna och tacka Brombergs för att de vågade ge dem en chans. Årets antologi har även öppnat dörren för poeter som kommer från scenpoetiska sammanhang och inte nödvändigtvis har studerat litteraturvetenskap.