Recension

: Ibland är man lessen ibland är man glad
Ibland är man lessen ibland är man glad Martina Montelius
2017
Atlas
9/10

Ibland är det dråpligt, ibland är det hemskt

Utgiven 2017
ISBN 9789173895217
Sidor 176

Om författaren

Martina Montelius, född 1975, har tidigare gett ut romanerna Främlingsleguanen, Oscar Levertins vänner och Ibland är man lessen ibland är man glad. Hon är konstnärlig ledare för Teater Brunnsgatan Fyra, dramatiker och regissör samt medarbetare på Expressen Kultur.

Sök efter boken

Jag kunde inte andas när jag gick hemifrån och jag kan fortfarande inte andas när jag kommer tillbaka in i lägenheten. Teven står på, jag stänger aldrig av den, man dryftar den annalkande vårdagjämningen. Jag tänker på densamma, paralyserad av ruelse. Vårljuset är så mardrömslikt kallt och avslöjande. Alla mina rynkor kommer att ligga i öppen dager. Likaså mina grå hår. Mitt hjärta kan slå sina sista slag nu i kväll. Åldrandet tar mig, trots att många anser trettiotvå vara en ung ålder, och vårdcentralen ligger minst en kilometer bort.

Det handlar om Rakel. Hon bor i Täby och jobbar som elevassistent åt en mycket utåtagerande pojke på en liten friskola i Djursholms Ösby. Rakel spenderar sina arbetsdagar med att bli misshandlad av den lilla ligisten samt att störa sig på sina kollegor. Där finns rektor Muriel, ständigt sörplande ur olikfärgade kåsor samt förkämpe för fridlysta svampar. Rektorn har anställt sin på ägglossningstester evigt pissande väninna Åsa samt den olidligt frejdige, men likstinkande Åke.

Muriel är bara intresserad av jord och bark. Åsa är bara intresserad av sin menstruation. Åke är bara intresserad av att leka med pinnar och stenar.
De här individerna är mina kolleger. Det heter så.

Rakel ser nedlåtande på sin omgivning. Människorna som befolkar den är imbecilla och korkade. Hon har i sitt liv endast haft enda vän, Mauriusz, som frättes upp inifrån av cancer och nu är väldigt död. Nu hyser hon dock hopp om att en ny vänskap är på väg att se dagens ljus. Det är ombudsmannen Brophy som en gång besökte hennes arbetsplats. Så länge ägnar hon tiden åt att skriva sjuttonsidiga brev som hon postar till honom.

Annat Rakel pysslar med på sin fritid är att gråta i affärer. Hon gör det ljudlöst men med munnen öppen i ett ljudlöst vrål. Hon går framåtböjd så att ingen ska undgå att se att hon är nära att störta till marken av psykisk smärta. Men det är aldrig någon som försöker trösta henne.

Jag berörs starkt av Rakels själsliga illamående. På arbetet kliver hon in i rollen av den dugliga kvinnan och yppar inte ett ord om sitt mående. Det lämnar hon i stället till lägenheten och omgivningen därikring. Just detta är inget ovanligt scenario även i verkligheten, det vet jag av erfarenhet.

Rakel är en mycket ensam människa. Men hon har Rosalie, sin sexåriga dotter. Deras relation är dysfunktionell. Rakel talar till sin dotter som om hon vore vuxen och använder sig av hot och utpressning för att få kontroll. Hon tycker själv att dottern utövar sin makt över henne, som en fullfjädrad hustrumisshandlare. Det gör hjärtskärande ont att läsa om en mamma som har sådana djupa problem att hantera sin dotter. Om Rosalie nu existerar på riktigt, det är lite oklart. Hon skulle kunna vara en fantasi i Rakels hjärna.

I lägenheten finns det hinnor. De tar över utrymmet och de är så lessna. De vrålar och Rakel inser att hon inte kommer att kunna avliva dem. Hon hoppas att de kommer att svälta ihjäl då de inte har någon mun. Rakel ägnar mycket tid åt att fundera över hinnorna och dess funktion. Hinnorna svämmar ut över berättelsen och deras tentakler hotar Rakel.

Karaktären Åke, Rakels illaluktande, käcka kollega känns till en början som en dråplig men vidrig man. Förutom att han är olidligt självgod och ser sig själv som guds gåva till kvinnorna ser han tjejer som lägre stående. Men vartefter fastnar skrattet i halsen. Åke är förutom en fullblodsidiot även en läskig människa jag vill fly. Rakel däremot vill jag ta hand om. Hon söker inte hjälp trots att hela hennes tillvaro präglas av psykiska ohälsa. Hon kämpar i det mörka och tror sig själv kunna falla död ner när som helst.

Boken heter Ibland är man lessen ibland är man glad men huvudpersonen Rakel pendlar mellan att vara ledsen till ännu ledsnare. Hennes sinnestillstånd speglar sig hela tiden mot tillvaron hon möter. Det är ganska hemskt. Psykisk ohälsa är en underskattad, lömsk sjukdom i vårt samhälle. Men den här boken får mig inte bara att må dåligt. Det finns blottor som framkallar skratt och språket är ljuvligt. Ett något ålderdomligt uttryck blandas upp med moderna ord till ett skönt flöde. Summa summarum, det här är angelägen bok om psykisk ohälsa, ensamhet som skär i hjärtat men även lockar till skratt och eftertanke.

Anna Liv Lidström

Publicerad: 2017-03-26 00:00 / Uppdaterad: 2017-03-25 23:16

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6887

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?