Färjan har redan nått finska farvatten. Oscar Levertins vänner klipper med ögonen. Böckerna från taxfreeshopen sover redan. Kanske sover till och med färjans högsta befälhavare, oroligt drömmande, med täcket nedsparkat i fotändan och ena handen i ett bräddfullt askfat.
Det är hög tid att börja svina.

62-åriga Boel Märgåker är så in i bomben trött på allt trist i livet. Mannen Greger, de vuxna barnen och medlemmarna i Oscar Levertins vänner, litteratursällskapet där Boel sitter som ordförande. Till råga på allt är hon olyckligt kär i sin psykolog, Raisa de Medeiros. Nu måste en förändring ske. Hon vill bort. Hon vill leva!

En litteraturkryssning anordnad av tidskriften Läslust blir hennes chans. Hon använder Oscar Levertins vänner som ett svepskäl, men har egentligen helt andra planer för resan. Hon ska supa och knulla. Detta sker dock inte alldeles oproblematiskt. Sexet med Margareta är tillfredställande, eldigt och något Boel längtar tillbaka till, men umgänget efteråt blir stelt, undvikande och trånande. Den tillfälliga relationen med en manlig författare har en tydlig makthierarki och är mer kravfylld och självmedveten.

Hon brukar sina sedvanliga trick, jonglerar flyhänt med den namnkunnige författarens pungkulor, palperar frejdigt den stygga åderpålen med fingrarna und so weiter. Till slut tar han tag i hennes huvud och avlägsnar det, för nu vill han sätta av i fyrsprång in i Amors lövhydda, nu vet han att han inte behöver anstränga kroppen särskilt länge för att få sin välsignade utlösning.

Vissa formuleringar verkar som tagna ur en riktigt dålig snuskblaska, men visar också på Montelius säregna språk. Ibland känns det som att hon prompt väljer de mest ovanliga synonymerna, något som säkert kan gå en del läsare på nerverna. Precis som Boels beteende är språket ”lite för mycket” och vägrar sitta stilla, snällt och tyst. Det lever och är utan hämningar, och resultatet blir ofta en perfekt blandning av dråplig humor och bråddjupt allvar.

Boel är en ovanlig romankaraktär. En äldre kvinna som reser iväg och lever ut sexuellt. Som vill något annat än Svenssonliv och avdankat äktenskap. Jag tänker på Kerstin Thorvall, som också nämns i boken och beskrivs som ”infernalisk”, som skrivit flera böcker om just resor, utlevande och lust. Precis som jaget i Thorvalls berättelser är Boel inte mätt på allt livet har att erbjuda, något omvärlden verkar förvänta sig att hon ska vara.

Boel vägrar bli tant, en sådan som varit så på tapeten inom populärkulturen de senaste åren. Plötsligt bakar alla surdegsbröd, syltar och löser korsord. Boel är knappast någon mystant, men väl en kulturtant – en grupp Montelius i sitt Sommar i P1 förra året pekade ut som landets nya rebellrörelse på grund av att det är de som får hela kulturlivet att gå runt. Men Boel passar inte riktigt in där heller. Börjar tröttna på litteraturen och att lyssna på författarsamtal. Hon orkar inte med att vara städad och intellektuell, hungern inombords måste hon göra något åt. Montelius låter henne vara full, kåt, göra misstag och vara ”oansvarig”. En infernalisk, sann rebell.