Recension

: Avlivningskliniken Tusenskönan
Avlivningskliniken Tusenskönan Martina Montelius
2019
Atlas
6/10

Olika inför döden

Utgiven 2019
ISBN 9789173895811
Sidor 185

Om författaren

Martina Montelius, född 1975, har tidigare gett ut romanerna Främlingsleguanen, Oscar Levertins vänner och Ibland är man lessen ibland är man glad. Hon är konstnärlig ledare för Teater Brunnsgatan Fyra, dramatiker och regissör samt medarbetare på Expressen Kultur.

Sök efter boken

Avlivningskliniken Tusenskönan. Smaka på det. ”Avlivning” i stället för självmord eller aktiv dödshjälp, här är vi bortom de förskönande omskrivningarna. I en värld där ständiga framsteg görs för att förlänga människors liv har det slutligen blivit vars och ens rättighet att välja att avsluta sitt liv – kommunalt eller privat, beroende på resurser

Ingenting har någonsin varit gratis. Utom döden, i alla fall för den som dör – fram till nu! I och med suicidreformen betalar varje skattebetalare en dödspeng, men i praktiken kan den självmördare som saknar egen betalningsförmåga få vänta i månader, eller i värsta fall år, på sin tur.

Till Tusenskönan kommer June som är premiumkund överallt, så ock här. Nu ska hon, till det facila priset av 225 000 kronor, få avsluta sitt liv i lugn och ro, med lyx och flärd och kanske, kanske mer än ett vänligt handslag från överläkaren Brage. Där finns redan Alida, nästa i tur att möta döden, och Uffe, vars termineringsdatum aldrig blir slutgiltigt bestämt. Samt överläkaren och de två kuratorerna, tillika hans exfruar, Marianne och Françoise. Vid sidan av finns överläkarens pojkvän Jan, som även när de är på tu man hand upptar en mindre del av Brages uppmärksamhet än exfruarna.

Personerna är väldigt stereotypt tecknade, som karikatyrer eller bärare av olika idékomplex, men samtidigt släpps läsaren då och då in i något mer. Ändå blir jag lite trött av och på dem och deras självupptagenhet, befogad eller ej.

June är trött på samhällets utveckling och tycker att 48 års existens räcker mer än väl. Hon ger sig anledning att bre ut sig över allt hon tycker illa om gång på gång. Hon när ett brinnande hat till det politiskt korrekta och anser sig vara mer än lite förmer i jämförelse med de flesta – hon är en av de välvårdade och närande, en som anstränger sig, en som vill göra skillnad på folk och folk – eftersom det är skillnad. Allt och alla är hennes fiender.

Alida är den yngsta suicidpatienten någonsin och efter 23 mer än lovligt usla år ska hon äntligen få slippa detta liv och denna ångest och den sista tiden följs hon av Uffe, som i sitt ständiga vankelmod har blivit en sorts kamratstödjare vid avgrundens rand.

Kan man skämta om allt? Nästan. Och Martina Montelius testar ständigt gränserna. Den olämpliga men samtidigt underhållande språkglädjen i att på ett flertal sätt beskriva den specifika arten av sexuella övergrepp Alida utsatts för. Junes drapor och hugg åt alla håll. Och Brage, Marianne, Françoise och Jan – olika facetter av människosyn och vårdmässiga visioner, liksom av djupt tilltrasslade relationer. Frivilligt och ofrivilligt komiska.

Men någonstans blir jag betänksam. Sympatierna ligger hos Alida, den trasiga, skadade, utsatta. Självfallet. Rättmätigt. Men om man skulle gå hela vägen, skulle det inte vara mer absurt om den som vill göra slut på sitt liv så ung faktiskt inte hade skäl att må som hon gör? Obegripligheten i ångest och depression utan yttre orsaker. Osäkerheten. För när Alida beskriver känslan av ångest är det på riktigt, inte med något hyperboliskt och dråpligt över det. På samma sätt blir det när den undanglidande Uffe bestås något mer. Och jag kan inte komma ifrån att jag föredrar de avsnitten – och att jag skulle drabbas även om jag inte lockats med skratt och överdrifter. Å andra sidan läser jag kanske helt fel – som inte bryr mig så mycket om satiren över vårdvalets och individualismens yttersta konsekvens, över hur den likhet inför döden man alltid talat om kan vara så ojämlik.

På sätt och vis har jag gillat Martina Montelius sedan jag läste recensionerna av Jag växte upp inbäddad i spenavarm kattsand, älskad bortom allt förnuft. Det drastiskt råa och det drömskt poetiska. Krockarna mellan ord och innebörd. Men hennes romaner – nej, de har inte varit något för mig. Jag har inte förstått dem, inte uppskattat dem alls. Förrän nu. Här blir det för mycket för mig ibland men som helhet tycker jag om det. I dödens absoluta närhet, i en framtid till förväxling lik vår tid. Där bränner det till lite extra.

Saga Nordwall

Publicerad: 2019-09-01 00:00 / Uppdaterad: 2019-08-31 20:40

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7840

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?