Förra sommaren lyssnade jag på Martina Montelius sommarprat under en tågresa genom Skåne. Antagligen hade jag ett stort flin och höjda ögonbryn hela tiden. Direktsänt, utan något skrivet manus, bara lösa idéer om vad hon ville prata om. Utsvävningar. Rappakalja, långa utlägg om dubbelnougat (hennes matsäck i studion). Svammel skulle nog många säga. Kanske bytte många lyssnare kanal just den dagen. För andra, bland annat mig, var det befriande och uppfriskande, ett brott mot den annars hyfsat strikta mallen för hur ett sommarprat ska se ut. Men viktigast av allt, mitt i allt ”svammel” lyckades hon dessutom säga mycket av substans.

Att läsa Montelius dramatik är precis så. Först känns det som att jag läser ett oavbrutet och ocensurerat flöde av hennes tankar. Hon nämner själv i sitt förord att några av hennes pjäser kommit till under en natts konstanta skrivande. Men, i virrvarret växer snart historier och gripande människoöden fram. ”Svamlet” visar sig snarare vara något väldigt allmängiltigt.

Som karaktären Per Robert säger i pjäsen Jag växte upp inbäddad i spenavarm kattsand, älskad bortom allt förnuft:

Även de här moderna texterna, som utmanar det gängse dramaturgiska formspråket, besitter i grunden en outgrundligt enkel intrig.

Pjäsen kretsar kring familjen de Medeiros. Pappa Hasse och döttrarna Renee och Rigmor. Världens största bibliotek med bara fyra böcker, inälvor och en incestuös relation. Och mitt i allt detta tar sig Hasse en ny make.

Gabriel börjar med repliken ”Jag skrapade bort mitt ansikte mot asfalten idag” och fortsätter sen i en nästan tjugo sidors monolog där en mans panikångest växer fram. Absurt, galet, men också nattsvart och mardrömslikt.

Drömström och Rundlund riktar sig till dagisbarn, men av någon anledning kan jag inte låta bli att se två vuxna klädda i kostym som härjar runt på scenen och leker tåg. Den är ett exempel på hur Montelius blandar infantil humor med poesi och existentiella bråddjup.

Ljuset börjar gå ned.

 

RUNDLUND

HJÄLP! Jag ser nästan inget!

 

DRÖMSTRÖM

Var inte rädd! Vi är i skymningen!

 

RUNDLUND

Vad är det?

 

DRÖMSTRÖM

Det är när det börjar kvällas och alla tänder ljus i fönstren och kanske börjar viska brev till varandra och värma varandras magar och stoppa in händerna mellan soffkuddarna.

 

RUNDLUND

Och lukta på sina pappor och sjunga för sina marsvin och sörpla?

 

DRÖMSTRÖM

Just det.

 

RUNDLUND rapar

 

DRÖMSTRÖM

HAHAHAHAHAHAHAHA! Du rapade!

 

RUNDLUND

Nu dör jag,

 

RUNDLUND dör

Pjäserna växlar mellan vindlande monologer och rappa replikskiften, fulla av scenanvisningar som borde vara en dröm för skådespelare och regissörer att sätta tänderna i. Hur ser det ut när någon ”fastnat i sig själv”? Hur gestaltas en ”drömhöna”? Ibland ser jag väl stora likheter med den danska dramatikern Line Knutzon, både när det gäller humor och pjäsernas utformning. Dessa tre pjäser, som gärna hade fått vara några fler, visar ändå att Martina Montelius har en självklar plats på Sveriges teaterscener. Hon må vara flamsig och impulsdriven, men det är också exakt vad som behövs.