Recension

: Det är alldeles för få som ger upp
Det är alldeles för få som ger upp Stefan Norrthon
2014
Norstedts
5/10

Medelklassens diskreta huggtänder

Utgiven 2014
ISBN 9789113055817
Sidor 282

Om författaren

Stefan Norrthon (född 1972) är både utbildad på Teaterhögskolan och har en lärarexamen. Han har bland annat arbetat som skådespelare på Stockholms stadsteater och på film och teve, men är numera verksam främst som dramalärare. Det är alldeles för få som ger upp (2014) är hans debutroman.

Sök efter boken

Jag läser ju att den är rolig. I recension efter recension, faktiskt. Stefan Norrthons debutroman, Det är alldeles för få som ger upp, om skådespelaren Jocke som bara fått mindre och mindre roller på den stora Stockholmsteater där han arbetar, men som inte desto mindre lägger en oerhörd prestige i det han gör.

Jocke spelar en nedstruken liten roll i Hamlet, en av de där karaktärerna som ingen ens minns är med. Det verkar dessutom vara en rätt förfärlig uppsättning av Hamlet (det lilla vi får se av den), där Jocke, efter att ha förberett sig och värmt upp i timmar i sin tunga, uppstoppade kostym som inte ens syns, klättrar upp på en stege bakom kulisserna, sticker ut huvudet genom ett litet hål, säger sina två repliker och får tomater kastade på sig av föreställningens Hamlet. Ändå lägger han ned sin själ i att ta emot de där tomaterna, i att för varje föreställning försöka hålla ögonen öppna så länge som möjligt och ta emot det han vet ska komma så oförberett och skyddslöst han bara kan.

Tills han en dag får något slags anfall där på stegen, svimmar, ramlar ned och drabbas av förlamning i halva ansiktet. Så kan han inte spela, beslutar hans smetige chef, ersätter honom i ett nafs med en praktikant från scenskolan och sparkar honom. Jockes hela tillvaro rasar, fast det låtsas han inte om. Han talar inte om det för sin sambo och hennes glassiga förlagsdrivande föräldrar. Han bara fortsätter att gå till teatern, där han av förklarliga skäl gör sina före detta arbetskamrater alltmer illa till mods.

Det finns förstås något alldeles hjärtskärande i det. Något väldigt träffande och oerhört intressant i hur mycket våra arbeten faktiskt betyder för vår självbild och hur knepig den relationen kan bli. Inte minst på en osäker arbetsmarknad. Jag menar, visst, kulturarbetare är speciella, men förmodligen inte i närheten av så speciella som de själva helst vill tro. Sannerligen inte i närheten av så speciell som Jocke vill tro att han är.

Som nog faktiskt varenda karaktär i den här romanen anser sig vara. Det hade kunnat vara ytterst allmänmänskligt, men alltså. Det finns verkligen inte en figur i Det är alldeles för få som ger upp som inte är mer eller mindre vardagligt vedervärdig. Inte på den snorkigt hierarkiska teatern, inte inom förlagsbranschen med sitt svansande efter bästsäljare, inte på ytliga, prestationsinriktade familjemiddagar. Det här är djungels lag i närsynt stockholmsk medelklasstappning, och jag är bara tacksam att inte räknas dit.

För det är väl inte riktigt skrivet för att vara hjärtskärande, tror jag. Och inte direkt för att vara ett intressant arbetsmarknadspolitiskt inlägg heller, misstänker jag starkt. Jag orkar knappt ens hoppas på att karaktärerna ska få lära sig en läxa, än mindre uppbringa något djupare engagemang. Och jag tycker inte att det är roligt. När Jocke ljuger till höger och vänster trots att han så uppenbart kommer att bli påkommen, när han super sig idiotfull och spelar bort alla pengar flickvännens föräldrar gett dem för att kunna dränera klart huset, när han rusar som mot en betongvägg i full fart och med huvudet före – jag får mest bara ont i magen.

Inte av skratt.

Ella Andrén

Publicerad: 2015-04-18 00:00 / Uppdaterad: 2015-04-15 12:14

Kategori: Recension | Recension: #6095

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?