När Sisela Lindbloms senaste roman kom ut förra hösten väckte den snabbt heta känslor hos betydligt fler än de som faktiskt hunnit läsa boken. Numera finns De skamlösa i pocket, lågkonjunkturshysteri råder och det känns nästan exotiskt att se tillbaka på den där upprivna handväskedebatten. Då fanns inte en trendig krönikör eller bloggare som inte kände sig manad att uttala sig för eller emot kulturelit, snobbism, konsumtion och förment folkliga värderingar.

Och det är kanske svårt att se något genuin ”folkligt” i De skamlösas yuppiekaraktärer. Men deras själviska och prylcentrerade tillvaro framstår uppenbarligen som idealet för fler än som faktiskt har råd med den. Möjligen finns det också en koppling till den där nyspräckta ekonomiska bubblan här? I många mediasammanhang framställs plasmateve och designmöbler närmast som mänskliga rättigheter och larmrapporter kring skuldfällorna visar att de budskapen i skrämmande utsträckning gått hem.

I De skamlösa fungerar damtidningsredaktionen, där huvudpersonerna Nathalie och Tito jobbar, som konsumismens nav. ”Jobbar” är förresten ett starkt ord. De snarare mellanlandar där mellan eviga bekymmer med att matcha accessoarer, kurera baksmällor, synas på rätt krogar och imponera på rätt människor. Nathalie suktar efter Tito och ett glassigt jobb som porrfilmsproducent. Tito suktar efter ett glassigt bröllop med i princip vilken på ytan lämplig brudgum som helst. Överklasslyngeln Erik lyckas inbilla sig själv att Tito är hans drömmars kvinna och Eriks före detta flickvän Amanda skriver noveller om de övriga karaktärernas liv som hon omöjligt borde ha någon inblick i.

Bortsett från den skruvade metaeffekten av Amandas skriverier är De skamlösa en studie i konsumtionssamhällets och de privilegierades ytliga självupptagenhet. Karaktärerna använder varandra som marionetter klippta ur någon glansig modetidning. Var och en är fullkomligt upptagen med sin egen agenda. Nathalie får nys om en polska som säljer sex på nätet och upphöjer henne strax till ikon för marknadsliberalism och valfrihet. Äktenskap och relationer har ingen som helst plats i Titos föreställning om det perfekta bröllopet, och inte i Eriks idéer om den perfekta flickvännen heller, för den delen.

Det hann gå tio år innan Sisela Lindblom kom med en ny roman och det är tretton år sedan kritikerrosade debuten Lisa för själen. Sedan dess har Lindblom hållit sig huvudsakligen till teatern, där hon är verksam som dramatiker och regissör. Och hon har teatermänniskans känsla för representation, typer och detaljer, inte minst språkligt sätt. Lindblom hittar de små glidningarna i hur inre blivit yttre, önskningen att vara ”lycklig” blivit ”lyckad”.

De skamlösa kan närmast betecknas som en satirisk idéroman och huvudpersonerna är symboler snarare än verkliga karaktärer. Det gör onekligen boken till ett utmärkt debattämne, men samtidigt blir själva läsupplevelsen en smula ensidig. Karaktärerna i De skamlösa är rakt igenom osympatiska och statiska. Det är teoretiskt sett intressant, men i praktiken ganska svårt att engagera sig i.