Vuxenromaner har sällan ett utropstecken i titeln, men Brinn! är på flera sett essensen av Sisela Lindbloms nya roman. Det uppmanande, tvingande, utpekande – det är precis vad Brinn! handlar om.

Här tar Lindblom med oss till 1600-talets Stockholm. Det är häxprocessernas tid. I Katarina församling på Södermalmen har några fattiga tonårsflickor plötsligt tillskansat sig en väldig makt. Makten att döma till döden genom att utpeka grannfruar som häxor.

Med Brinn! har Sisela Lindblom tagit ett rejält kliv från sina tidigare romaner. Där hon tidigare befunnit sig mitt i nutiden, i den ytliga övre medelklassens materiella drömmar och jobb inom media, ger hon här kött och ben och lukt åt ett skitigt, 350-årigt förflutet.

Är människorna så annorlunda, ändå? Deras livsvillkor är det sannerligen, men avundsjukan, maktkampen och det infekterade gamla grollet tycks obehagligt likt. Lisbet Carlsdotter, det vakstugornas och rättegångarnas stjärnvittne vi får följa, kan faktiskt föra tankarna till Lisa i Lindbloms debutroman Lisa för själen från 1995. Jo, jag återkommer ständigt till denna roman, men av mina Lindblomska läsupplevelser är det fortfarande den som bitit sig fast.

I Brinn! är perspektivet Lisbets. Vi får följa hennes resonemang och vardag, men får för den skull inga enkla svar på varför hon agerar som hon gör. Tror hon själv på det hon berättar? Det är inte svårt att se vilka fördelar det ger henne. Hon blir någon, hon bjuds på mat och bekväma sängplatser, hon får respekt och en möjlighet att hämnas på dem hon tycker illa om. Fast det finns en gräns, som hon ska bli varse. Att peka ut fattiga grannfruar är en sak, men när turen kommer till kvinnor med bättre kontaktnät – är överheten verkligen fortfarande beredd att lyssna då?

Här hade recensionen kunnat sluta, med ett konstaterande om att det här är en historisk roman som ger myllrande liv åt ett spännande stycke historia och dess aktörer. Så lätt vill emellertid inte Lindblom göra det. Istället kastar hon in ytterligare ett perspektiv, ”Anteckningar av en anonym hobbyforskare skickade till en molnbank!”. Dessa båda tidsplan flyter så småningom ihop, och hobbyforskaren, som blivit alltmer besatt av häxprocesserna i allmänhet och av Lisbet Carlsdotter i synnerhet, befinner sig plötsligt på 1670-talets gator, där hon försöker ingripa i Lisbets uppgång och fall.

Så blir historien en helt annan, en metaberättelse om vad vi vill med det förflutna, eller kanske hur medkänsla (och förutfattade meningar?) kan fängsla oss genom tid och rum. Eller handlar det om ödets obeveklighet? Jag har faktiskt ingen aning längre, men jag är till hälften övervunnen bara av att behöva grubbla på det.