Recension

: The Agency
The Agency Sisela Lindblom
2011
Norstedts
5/10

Semolina Pritchard, climbing up the Eiffel Tower

Utgiven 2011
ISBN 9789113033990
Sidor 484

Om författaren

Sisela Lindblom är född 1969 och utbildad vid Teaterhögskolan i Stockholm. Hon är dramatiker, regissör och har bland annat varit konstnärlig ledare för Boulevardteatern. Som romanförfattare debuterade hon 1995 med Lisa för själen. 1997 kom Jägarinna, 2007 De skamlösa och 2011 The Agency.

Sök efter boken

Kanske är det Sisela Lindbloms förra roman, omdebatterade De skamlösa, som gör att jag har svårt att förstå mig på The Agency. De båda romanerna är lika. Och ändå inte.

Återigen står en grupp välbärgade storstadsmänniskor med glassiga, medierelaterade jobb i centrum, men den här gången förlägger Lindblom handlingen till London och framför allt Paris. Till Paris reser teateragenten Semolina Pritchard och hennes båda assistenter, den prudentliga Lindsay och den otåliga Myrah. Dock inte tillsammans.

Semolina försöker knyta kontakt med den amerikanska filmregissören Sofie Shaparov, en minst sagt lätt förklädd Sofia Coppola. Myrah surar över att hennes försök att ragga upp en vacker ung skådespelare, Lloyd Khan, gått åt fanders, medan Lindsay följer en impuls och följer med just Lloyd till Paris – bara för att dras in i ett märkligt spel mellan honom och hans tilldragande men ack så strulige bror Alexis.

Det både låter och smakar som någon sorts populärkulturell parodi. Till och med språket känns som en inte alltför ambitiös översättning från något lättläst engelskt eller amerikanskt. Jag förväntar mig en ny De skamlösa, men jag sitter och väntar på ett budskap, en vass egg, som aldrig riktigt infinner sig. Inte för att inte intressanta teman fladdrar förbi – Vad betyder till exempel konst för de här självcentrerade människorna? Vad betyder livet? Kärlek? Välstånd? Vad betyder det att leva i så skarp kontrast till exempelvis lille papperslöse Michel, ännu en av romanens bikaraktärer? – men de gör just det. Fladdrar förbi.

I en DN-intervju med Lindblom läser jag att hon med The Agency velat göra något helt annat än med föregående roman. The Agency ska inte debatteras, den ska helt enkelt bara läsas. Vad nu det betyder? Förebilden ska vara George Eliots Middlemarch. Den har jag tyvärr inte läst, men jag försöker jämföra i huvudet med andra 1800-talsromaner.

Kunde kanske Semolina Pritchard vara en post-Erica Jong-variant på, säg, Austens Mrs Bennett? Lindsay Lawrence en modern Jane Eyre? Det är onekligen en ganska underhållande tanke.

Men det är svårt att jämföra utan att sakna 1800-talsromanernas (om man nu får bunta ihop dem på det viset) stora pathos. Jag kan inte komma på någon 1800-talsroman jag läst som inte väckt både ett personligt engagemang i karaktärerna och ett moraliskt engagemang i de frågor som berörs.

Så trots att det här för all del är ett gott hantverk, med snabba scenbyten, ett visst driv, och en och annan rolig referens (de utlovade Beatles-referenserna blir mestadels en besvikelse, men diskussionerna kring Coppola och franska revolutionen är bitvis intressanta), så liknar mitt problem med romanen till stor del det jag hade med De skamlösa. Där uppskattade jag tendensen, men fick aldrig fäste i karaktärerna. Här har jag å ena sidan svårt att engagera mig i handlingen, men förstår å andra sidan inte riktigt vad författaren vill heller. Tyvärr.

Ella Andrén

Publicerad: 2012-01-15 00:00 / Uppdaterad: 2012-01-14 21:56

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4519

5 kommentarer

”inte debatteras”? Som att författaren får välja det? Haha, vilken naiv tanke.

Lina Arvidsson Redaktionen 2012-01-15 11:54
 

Nej, det får man ju förstås inte, men man kan väl ha olika syften med att skriva en bok, att belysa vissa frågor på ett vasst sätt eller att … ”bara” berätta en historia ..? Någonting sånt.

Ella Andrén Redaktionen 2012-01-15 17:25
 

Ja absolut! Men det är ju inget recensenten kan ta hänsyn till. Jag tänker att som författare behöver man kanske inte ha så mycket tanke bakom något. Att det kan få vara recensentens uppgift att i så fall fundera över vad berättelsen har att säga i ett större perspektiv. Det är ju en av de roliga sakerna med att få vara recensent, så det låter jag ingen ta ifrån mig. :)

Lina Arvidsson Redaktionen 2012-01-16 14:29
 

Jag uppfattar det inte precis som att ”ta hänsyn till”, men om jag läst 480 sidor av en författare – i synnerhet en som jag gillat förut, som Lindblom – utan att direkt förstå vad hon är ute efter, så verkar det rimligt att fråga sig vad hon själv eventuellt tänker sig ha fått sagt. Att hon är så mycket vagare med vad hon vill här än med sin förra roman speglar ju också, som sagt, hur jag faktiskt upplevde romanerna (eller tvärtom).

Ella Andrén Redaktionen 2012-01-17 05:50
 

Ja precis! Jag är helt med dig.

Lina Arvidsson Redaktionen 2012-01-18 14:13
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?