År 1900 kommer en artonårig kvinna som patient till Sigmund Freud. Av psykoanalytikern får hon diagnosen hysteri, med symptom som afoni, avsaknaden av röst. Freud ger henne också namnet Dora, och på henne grundar han sin första fallstudie och flera av sina banbrytande teorier. I hennes berättelser läser han bland annat in symboler för sexualitet och oskuld. Den manliga blicken diagnosticerar kvinnan, gör henne till något exotiskt och kroppsligt på samma gång som den försöker förstå, erövra och stävja henne.

Hélène Cixous pjäs, som hade urpremiär i Paris 1976, bygger på Freuds studie och kretsar kring ett familjedrama med sexuella undertoner. Doras far har ett förhållande med Fru K. När Herr K i sin tur försöker förföra den då sextonåriga Dora uppfattar hon det som ett skruvat partnerbyte. Som gjort för en freudiansk analys alltså. När vi möter Dora på Freuds mottagning har två år, nervösa sammanbrott och ett självmordsbrev passerat.

I pjäsen ger Cixous Dora en egen röst. Hon kämpar för att inte klassificeras och vara ett objekt. Freud har inte längre tolkningsföreträdet. Hon vill själv berätta om sina begär, sin ilska och frustration. På så sätt knyter Bilder av Dora också an till Cixous teoretiska verk, bland annat Medusas skratt från 1975 där hon menar att kvinnor måste skriva in sig själva och sina kroppar i litteraturen och världen.

DORA

Det finns en dörr i Wien som alla kan gå igenom utom jag. Jag drömmer ofta att jag kommer till den där dörren, den öppnar sig, jag skulle kunna gå in. Unga män och kvinnor väller in, jag skulle kunna glida med strömmen, men jag gör det inte, ändå kan jag heller inte gå bort från dörren en gång för alla, jag går förbi framför den, jag dröjer mig kvar men jag gör det inte, jag klarar det inte, jag är full av minnen och förtvivlan, det märkliga är att jag skulle kunna gå igenom men jag hålls tillbaka, jag är rädd, jag är bortom all rädsla, men jag går inte in, om jag inte går in dör jag /…/

I texten finns anvisningar till vilka delar som inte togs med i originaluppsättningen. Anvisningarna visar att texten är ämnad för scenen, samtidig undrar jag över vilken betydelse referensen till uppsättningen 1976 har. Visserligen sänker den inte på något sätt textens kvalitet, utan ställer snarare frågor om hur dramatisk text ska presenteras. Betyder utelämnandet av scenerna att de är överflödiga? Är kommentarerna även ett riktmärke för andra uppsättningar?

Ingenstans hittar jag information om att Bilder av Dora satts upp i Sverige. Om så är fallet hoppas jag att den nu finner sina läsare och sin scen. Texten känns med sitt poetiska språk och fragmentariska formspråk modern och relevant. Ämnet passar dessutom perfekt in i dagens konstnärliga och politiska klimat där feministiska läsningar är en nödvändighet. Hur mycket har egentligen hänt sedan 1976? Hur stor är skillnaden från då verklighetens Dora låg på Freuds schäslong?