Jag bestämmer mig för att inte börja den här boken med ordet ”jag”. Den inleds alltså med en eftergift, ett utstuderat misslyckande. Ett bekräftande av det uppblåsta jaget snarare än ett avståndstagande från det. Möjligen en kastad handske, att jag utmanar mig själv att utmana mig själv. Svansen biter sig fast. Christer Bobergs senaste bok […][...]

att ”komma” till skriften är en fusion, en sammansmältning, om det finns någon ”påverkan” från min sida är det i en sorts ”position”, en passiv aktivitet som om jag sporrade mig själv: ”släpp taget, låt skriften komma, låt dig genomfuktas, sköljas, slappna av, bli en flod, släpp allt, öppna upp, lös upp, öppna slussarna, rulla, […][...]

År 1900 kommer en artonårig kvinna som patient till Sigmund Freud. Av psykoanalytikern får hon diagnosen hysteri, med symptom som afoni, avsaknaden av röst. Freud ger henne också namnet Dora, och på henne grundar han sin första fallstudie och flera av sina banbrytande teorier. I hennes berättelser läser han bland annat in symboler för sexualitet […][...]

Midsommar i Säterdalen, någon gång under gymnasietiden. Vi har precis kommit in genom entrén när Anders stannar mig och frågar hur jag gör när jag kollar mina naglar. Sträcker jag ut fingrarna, eller böjer jag på dem? Jag känner hur jag blir osäker på vad jag ska svara, vad som är rätt svar. ”Så här […][...]