Jag bestämmer mig för att inte börja den här boken med ordet ”jag”. Den inleds alltså med en eftergift, ett utstuderat misslyckande. Ett bekräftande av det uppblåsta jaget snarare än ett avståndstagande från det. Möjligen en kastad handske, att jag utmanar mig själv att utmana mig själv. Svansen biter sig fast.

Christer Bobergs senaste bok är en essä där poesin aldrig är långt borta. Boken är fylld av ett lekfullt användande av språket – som i de inledande meningarna här ovan – utan att någonsin släppa den allvarliga tonen.

Ett jag som betraktar sig själv samtidigt som det tillkännager att det finns något uppblåst i att betrakta sig själv. Och ändå:

Jaget existerar bara som ett membran, som då och då kommer i rörelse av de andras åtbörder och röster på andra sidan.

Betraktandet vänds inåt, men samtidigt knyts många band utåt, mot litteraturen. Som Marja-Lena Sillanpääs både självbiografiska och fiktiva diktbok Jag är clairvoyant (som citatet ovan handlar om), Hélène Cixous klassiska Att komma till skriften, Birgitta Trotzigs prosalyriska Anima och de zen-buddhistiska koansamlingarna Mumonkan och Hekiganroku, för att nämna ett fåtal.

Det litterära jaget, det psykologiska jaget, det goda jaget, det normala jaget, det själsliga jaget, det punkiga jaget

Essän försöker närma sig jaget på en rad olika sätt. Hur går jaget ens att förstå? Går jaget ens att förstå? (Och samtidigt, förståelsen i sig kräver ett jag som utgångspunkt.) Vissa avsnitt liknar mer prosalyrik än essäistik:

Du måste ju förstå att det är du själv som är den första och sista och mest genomgripande villfarelsen. […] Du måste ju förstå att när du slutligen kommer till insikt så är det som en tvärslå av seg saliv och lös dy genom ditt medvetande. Du måste ju förstå att de här vägledande orden som jag ger dig är vilseledande så fort de har landat i dig.

Jag skulle vilja beskriva Den tredje upplagan som ett sätt att tänka.

En text kommer till för att sätta i rörelse och sättas i rörelse, den utgör en aktivitet snarare än ett fundament. Formulerandet och omformulerandet perforerar jaget, håller det på vid gavel. Jaget får inte vara i fred, det måste ständigt väckas. Texten får inte vara i fred, den måste ständigt väckas.

Tanken sker inombords, men i dialog med intryck från allt runtomkring. Jaget existerar inte i ett vakuum, och texten gör det inte heller.