Samhället för 200 år sedan har sina likheter med vår tid. Det slår mig när jag läser Gösta Arvidssons bok om Lars Johan Hierta.

Är möjligen Aftonbladets grundare lite bortglömd i vår tid? Det är i så fall orättvist. Adelsmannen Lars Johan Hierta kämpade inte bara för tryck- och pressfrihet, utan också för bättre representation i riksdagen och mot kungamakten. Han stred mot tullmurar och för större näringsfrihet. Barnaga och spöstraffet ville han förbjuda. En annan fråga var kvinnors och mäns lika arvsrätt och större jämställdhet mellan könen generellt. Nu när dessa visioner har blivit verklighet sedan länge har vi kanske en benägenhet att ta dem för givna?

Vid tiden för Hiertas födelse och uppväxt ersattes upplysningen gradvis av romantiska lidelser – forntidsvurm, nationalistisk självgodhet och kungadyrkan, men även av revolutionsiver. Hierta blir dock uppfostrad i upplysningens ideal – rationalitet, nytta och fast tro på en bättre framtid. Som yngling banar han sig väg i riksdagen och parallellt i den framväxande dagspressen.

Frihetstiden får sig en knäck när konservativa krafter och egenmäktiga monarker åstadkommer en backlash. Samtidigt är eliten splittrad. Somliga lever som de alltid gjort. De är jordägare med avkastning från gods och gårdar. Dessa vill ha tullmurar för att skydda sina intressen mot import. Andra satsar kapital i den industriella omvälvningen och vurmar för frihandel. Långsamt växer en folklig medvetenhet fram. Många har tagit intryck av franska revolutionen. De styrande fruktar ”pöbeln” och aktar sig för att slå ned alltför hårt på folkliga demonstrationer och protester.

Bättre tryckteknik och ökad läskunnighet skapar förutsättningar för en ny dagspress. Den drar nytta av tryckfriheten, ett arv efter 1700-talets upplysning och frihetstid.

Även vår tid ser en konservativ och nationalistisk backlash. Samtidigt pågår en mäktig rörelse för jämställdhet, HBTQ-rättigheter, etnisk mångfald och miljömedvetenhet. Sociala medier öppnar ständigt nya torg för meningsutbyte. Lars Johan Hierta hade känt igen sig.

Berättelsen om hur Aftonbladet grundas och Lars Johan Hierta kämpar mot myndigheterna och deras så kallade indragningsmakt är rafflande. Gösta Arvidsson vet att förvalta den typen av historia.

Allt sedan 1766 hade Sverige en av världens starkare tryckfrihetslagstiftningar. Det var möjligt att publicera och sprida tryckta skrifter utan den förhandsgranskning av innehållet, censur, som var vanlig i mer auktoritära statsskick. Men en tidning behövde utgivningsbevis samt ansvarig utgivare. Om utgivningsbeviset blev indraget, vilket det kunde bli utan att orsaken kungjordes eller möjlighet till överklagan fanns, ja då förlorade även ansvarig utgivare möjligheten att ansöka om nytt bevis.

Hierta var införstådd med regelverket och verkade i riksdagen förgäves för indragningsmaktens upphävande. När Aftonbladet drabbades av indragning i februari 1835, hade Hierta listat ut ett kryphål i lagen. Inom en knapp månad hade han ett nytt utgivningsbevis för ”Det nyare Aftonbladet” vars ansvarige utgivare var redaktionsmedlemmen Carl Wilhelm Liljecrona. Så fortsatte den växande skaran prenumeranter att få sin tidning. Därefter låg Hierta alltid steget före den repressiva kungamaktens hantlangare genom att skaffa sig reservtillstånd för ”Det fjärde Aftonbladet”, ”Det femte” och så vidare. Vid försäljningen av tidningen 1851 var den formella titeln ”Det tjugondesjette Aftonbladet” och som ansvarig utgivare stod en före detta studerande.

Gösta Arvidsson är en god stilist som skriver medryckande. Han har varit flitig i brevarkiven och riksdagsprotokollen: som läsare är man i trygga händer. Ibland övergår det flyhänta berättandet dock i korta brottstycken staplade på varandra och överlastade med namn och täta faktauppgifter. Det är mindre lyckat. Boken är inte en ren biografi utan, som undertiteln anger, en historik över en epok då många frågor debatterades. Det spretiga materialet hade mått bra av fler presentationssätt. Kanske hade kreativt utbrutna faktarutor, diagram och grafik hjälpt? Jag tänker på hur Bea Uusma arbetade i Expeditionen, till exempel. Eller Johan Svedjedal i boken om tidskriften Spektrum. För det mesta har Arvidsson dock god hand med händelseförloppet och förutsätter inte alltför mycket förkunskaper hos läsaren.

Att lyfta fram Lars Johan Hierta och dennes ideal är en välgärning. Aftonbladets grundare hade patos och gav sig inte trots mäktigt motstånd – en riktig inspirationskälla. Hierta är väl värd uppmärksamhet i vår tid.