I Prosa 1, som kom ut i våras, har Bokförlaget Atlas samlat tio kortare texter av Jon Fosse tillsammans med en introduktion av litteraturkritikern Mikaela Blomqvist. Den tidigaste är Fosses första publicerade novell från 1981, den senaste är från 2014.

Det är en samling med noveller och dikter samt några texter som kanske bäst beskrivs som ett mellanting (eller ett både-och) av novell och dikt. Gängse regler för interpunktion och radbrytningar löses upp när Fosse låter texterna få ta den form som berättelserna behöver:

Är det nåt på tok? Har han blivit sjuk? Kan jag hjälpa till?
säger jag
och hon tittar inte ens på mig och hon säger ingenting och hon går bort till honom där han ligger och jag lägger fingrarna över munnen på honom och särar på läpparna och det finns inga andetag. Han andas inte. Jag ser på henne och tänker att jag måste säga att han inte andas, men kan jag säga det, jag måste väl det, tänker jag
Han andas inte, säger jag

Än mer säreget än interpunktionen och radbrytningarna i några av berättelserna, är de här ihärdiga omtagen med upprepning efter upprepning, som är typiska för Fosses stil.

Det skulle kunna bli tradigt, särskilt som det är ett grepp som återkommer oavsett om det handlar om en missnöjd äldre man, en förälskad yngling eller ett äldre par som återförenas efter en tids sjukdom. Men tvärtom så har det en närmast hypnotisk effekt som låter läsaren komma otroligt nära karaktärerna – så nära att det går att se deras tanke- och känsloliv betydligt tydligare än vad de själva gör.

Ibland – som i ”Och sen kan hunden komma”, om en man vars hund blir skjuten av granne – får läsaren uppleva huvudpersonens förvirring lika nära som huvudpersonen själv. I andra berättelser – som i ”Hemkomst”, om ett äldre par som återförenas i hemmet efter att mannen varit borta på grund av psykisk ohälsa – ger Fosses stil med omtag på omtag snarare en känsla av hyperrealism. Upprepningarna ger läsaren utrymme att hinna reflektera kring vad som pågår, egentligen.

Redan i höstas gav Atlas ut nästa samling, Prosa 2, och under året gav även Bonniers ut andra bandet av Fosses Septologin. Det finns alltså gott om tillfällen att ta sig an ett av Norges mest fascinerande samtida författarskap.