Emma Holm är en mästare på att fånga alla de outhärdliga känslorna som vardagen rymmer och sedan återge dem på ett knivskarpt sätt. Hennes korta noveller, ibland på bara ett par sidor, bygger upp stämningar och spänningar som är förvånansvärt lätt igenkännbara. Sedan släpper hon taget om oss läsare, plötsligt, när vi är där allra högst upp. Som att åka med i en berg-och-dalbanas uppförsbacke med spänningen som byggs upp i takt med det dunkande ljudet, ett snäpp i taget. Och sedan, väl där uppe, släpper hon taget och vi får klara oss själva.

Jag kommer att tänka på den israeliske novellförfattaren och dramatikern Etgar Keret. I Konsekvenser återfinns inte samma slags våld som är vanligt i Kerets kortnoveller, men det är något som påminner med formatet och den både snabba och smidiga dramatiska stegringen – och de ofta korthuggna, nästan förvånande sluten. Holms kortformshantverk är också lika säkert framställt som hos Kristen Roupenians Kattmänniska, men, återigen, inte riktigt lika våldsamt, inte riktigt lika skruvat – men på många sätt lika bra utfört.

Även om formatet och stilen håller ihop berättelserna i Konsekvenser till en enhet, så står varje novell för sig. Huvudpersonerna skiftar i ålder, kön och bakgrund och vi rör oss över olika platser och väldigt olika slags händelser. På det sättet är varje novell sin egen värld.

Samtidigt får vi i alla novellerna händelserna nära återgivna, vi befinner oss alltid precis strax intill huvudpersonens innersta tankar. De där tankarna som avklätt avslöjar vad de egentligen har för känslor för människorna omkring sig, och för sig själva. Om hoppet att bli sedd, accepterad, älskad. Om insikter om ett djup, en förståelse och en framtid som inte finns.

Holms noveller ger oss precisa bilder och stämningar med ett säkert språk. Det känns hela tiden lockande att kliva in i nästa novell, och nästa, eftersom var och en bjuder på en ny värld. Men kanske allra bäst av allt är hennes fulla förtroende för läsaren.