Att förklara vad som är så bra med M.J Arlidges deckarserie om polisen Helen Grace är nästintill omöjligt. Är det karaktärerna? Nej, de förblir platta som pappdockor, trots tappra försök att förse dom med bakgrund. Är det historierna? Tja, spännande är det ju så det räcker – men plot holen gapar likt hålen i en schweizerost. Dessutom har spänningen en olycklig tendens att mattas av framåt slutet. Särskilt originella är inte historierna heller. Och ändå är böckerna så härliga att sätta tänderna i. Det är fartfyllt, spännande, otäckt men inte för otäckt. Samtliga böcker uppfyller dessutom Bechdel-testet med råge. Den manliga motsvarigheten till Bechdel-testet, om det finns någon, är det sämre med. Här är det kvinnor i huvudrollerna, bi-rollerna och förvånande ofta i skurkrollerna. En del av mig undrar om lite av fascinationen över böckerna handlar om att kvinnor får ta plats på alla plan, utan att det är något konstigt eller något som påpekas. M.J. Arlidge är för övrigt en man, men väljer att använda sig av sina initialer för att inte skylta med detta pinsamma faktum inför den kvinnliga läsarkretsen…

Nåväl. Den senaste boken, Älskar inte, är en fartfylld historia på så vis att den utspelar sig under ett enda dygn. Ett halvt dygn till och med. En kvinna prejas av vägen för att därefter bli brutalt nedskjuten. Lite senare tvingas en apotekare stänga sin butik, för att sedan brutalt skjutas ihjäl – medan kunderna lämnas oskadda. Helen Grace och hennes team dras in i fallet, och för att använda en riktig klyscha utvecklas det hela till en andlös katt- och råttalek.

Spännande, spännande och mer spännande. Samtliga nackdelar med böckerna om Helen Grace som räknades upp några rader högre upp återfinns också i Älskar inte. Men det gör också fördelarna. Med andra ord, förvänta er inte något litterärt mästerverk – ens med deckarmått mätt. Men för er som gillar deckare, fartfylld action och tuffa kvinnor kan jag varmt rekommendera boken.

Betyget får bli 7/10. Rent skönlitterärt skulle kanske större finsmakare än jag sätta en tvåa, eller till och med en etta. Personligen skulle jag kunna sätta 10/10 -för boken lyckas med det den ska, det vill säga underhålla rejält för stunden. Men jag vill inte heller devalvera värdet, utan drar bort två poänger för banalitet i språk och handling och en poäng för att visa att också jag har en finsmakare innerst inne.